Gustafsson, M. [aka Jonaz Juura] (2009). ArbetsDax – för psykiskt funktionshindrade: Talet om klienter, samordnare och samverkan i en verksamhet för arbetslivsinriktad rehabilitering. Magisteruppsats i sociologi vid Mälardalens högskola.
Abstract
Efter den rikspolitiska psykiatrireformen i mitten av 1990-talet uppstod runt om i Sverige rehabiliteringsverksamheter för psykiskt funktionshindrade människor. Att utveckla samverkan mellan olika myndigheter och andra organisationer kom då att anses som viktigt för att berörda personer inte skulle hamna ”mellan stolarna”. Inom Eskilstuna kommun uppstod bland annat en arbetslivsinriktad interorganisatorisk rehabiliteringsverksamhet kallad ArbetsDax, med professionella på operativ nivå som kallades samordnare.
Syftet med framställningen har varit att utifrån olika materialtyper i sociologisk mening försöka bidra till begripliggörandet av verksamhetens diskursiva karaktär och samordnarens professionskaraktär. Det förstnämnda var intressant utifrån antagandet att den språkliga praktiken utgjorde något högst väsentligt inom verksamheten – särskilt med fokus på hur klienter, samordnare och samverkan framställdes. Det sistnämnda var intressant utifrån antagandet att ArbetsDax samordnare kunde bidra med något kvalitativt/kvantitativt annorlunda än professioner på de ”rena” myndigheter, främst försäkringskassan och arbetsförmedlingen, som ArbetsDax samverkade med.
Den diskursiva karaktären inom verksamheten framstod i analysen som ett komplext konsensusarbete. Klienten konstruerades som en kluven identitet som å ena sidan orienterade sig mot en individ med den enligt arbetslinjen ”rätta” viljan, men å andra sidan också mot erkännandet av en begränsad förmåga bestående av psykiska funktionshinder. Samverkan framställdes i direktiv för och problematisering av verksamheten, vilket bland annat gjordes med hjälp av intertextuella legitimitetsreferenser och den centrala metaforen rehabiliteringskedjan. Stort fokus fanns på språkvärdsliga skillnader mellan organisationerna, samtidigt som det fanns en strävan att på mer eller mindre subtila vis mildra åtskillnaden. I analysen framstod ändå försäkringskassan som ”blåslampa”, arbetsförmedlingen som ”bromskloss” och kommunen som ”försvarare” av verksamheten.
Samordnarens professionskaraktär analyserades genom jämförelser av vad som framkom i det empiriska materialet med två teorier: dels Roine Johanssons teori om strukturella dimensioner för gräsrotsbyråkrater inom ”rena” myndigheter som försäkringskassan och arbetsförmedlingen, och dels Mats Börjesson & Eva Palmblads teori om den nutida välfärdsarbetarens språkliga praktik. Analysen gav att samordnaren framställdes som en gräsrotsbyråkratisk profession med tämligen stort handlingsutrymme, men därutöver som en gränsöverskridande ”hybridprofession” vars insats till stor del bestod i ett konsensusarbete i relation till klienter, samverkande organisationsrepresentanter, arbetsgivare hos vilka klienterna arbetstränade, samt i relation till betalningsmakten inom verksamheten.
Avslutningsvis framkommer i uppsatsens senare del slutsatsen att ArbetsDax framstår som ett försök att utveckla välfärdsarbetets organisation i riktning bort från forna tiders omyndigförklarande socialpolitik. Med konsekvensen att en ny profession, samordnaren, uppstått.
Bli den förste att kommentera