Enneagrammet som en modell för olika personlighetstypers eller egons fixeringar – grundad av Oscar Ichazo på 1960-talet och därefter vidareutvecklad av Claudio Naranjo, Don Riso och Russ Hudson m.fl. – är kanske den mest spridda tillämpningen av enneagrammet och därför den som de flesta av oss känner till. Susan Rhodes – bl.a. redaktör under flera år för den internationella tidskriften Enneagram Monthly, och därmed mycket väl insatt i olika sätt att se på och tillämpa enneagrammet – framför dock substantiell kritik mot det sättet att tolka enneagrammet på. Och hon gör det bl.a. både genom att utgå från Georgij Gurdjieffs ursprungliga tillämpning av enneagramsymbolen och från Carl Gustav Jungs analytiska psykologi samt Ken Wilbers integralteori, vilket gör kritiken extra intressant för min del. Nedan följer därför ett fritt formulerat sammandrag av hennes synpunkter, delvis sett genom min integralteoretiska lins och som månne kan ses som något av en “programförklaring” till Rhodes egen version av enneagrammet.
Innehåll
Ichazo + Naranjo = egots patologi
Rhodes riktar inledningsvis in sin kritik av det konventionella personlighetsenneagrammet mot dess psykologiska ansats, vilken färgades av grundaren Oscar Ichazos intresse på 1960-talet av psykopatologi utifrån Sigmund Freuds läror. Ichazos elev Pablo Naranjo tog ännu ett steg i den riktningen i utvecklingen av enneagrammet, verksam psykiater som han var, då han kunde knyta vissa psykiatriska diagnoser till vissa typer.
Ichazos modell av enneagrammet var därtill avsett för en exklusiv skara av intresserade personer, men lärorna kom att spridas i allt större omfattning efter att Naranjo fattade beslutet att inkludera dem i sin undervisning vid universitetet i Berkley, Karlifornien. Detta dessutom i en samhällsomdanande progressiv tid, som bl.a. kom att präglas av New Age och därigenom en import av österländska spirituella läror från företrädesvis Indien. Läran om enneagrammet kom således snart att möta en publik tämligen långt utanför Ichazos ursprungligen tänkta kontext.
Sammantaget menar Rhodes att detta ledde till att enneagrammet kom att uppfattas som en modell för ett ego som står i vägen för människans essens. En essens som vi föds med, men som i allt högre grad går förlorad i takt med de erfarenhetsmässiga psykologiska sår som vi skaffar oss under uppväxten samt de neurotiska fixeringar och livsstrategier som vi utvecklar och tar till för att skydda oss från att såras ytterligare.
Syftet med enneagrammet i Ichazos och Naranjos m.fl. tappning blir därför att successivt slappna av från egots fixeringar och därigenom befrias från nämnda strategier, för att vakna upp till var och ens essens. Vilket sammanfaller rätt väl med tankegångarna inom den New Age-rörelse som har svept fram i västvärldens andliga kretsar alltsedan 1960-talet, vars patologisering av egot är påtaglig.
Rhodes menar att en sådan syn på det mänskliga medvetandet kan ses som retroromantisk – alltså ungefär som attityden “allt var bättre förr” och en längtan tillbaka dit – då den inte tar hänsyn till att medvetandet som företeelse utvecklas och expanderar alltmer (likt det mesta andra i kosmos), och att en återgång till ett tidigare utvecklingsstadium i princip både är omöjlig likväl som oönskad. Stöd för denna synpunkt finner hon såväl hos den framstående schweiziske psykiatern Carl Gustav Jungs idéer om individers individuationsprocess och den i våra dagar namnkunnige amerikanske filosofen Ken Wilber, som i sin tur stödjer sig på en rad teorier om det mänskliga psykets utveckling – exempelvis utifrån framträdande psykologer som den nämnde Jung men även Jean Piaget och ett flertal andra. Men hon hittar också stöd i Georgij Gurdjieffs ursprungliga tillämpning av enneagrammet som en modell för universella utvecklingsprocesser.
Men problemet med det konventionella enneagrammet blir både mer påtagligt och mer besvärande när man frångår de teoretiska ansatserna för att i stället börja tillämpa det på ens eget konkreta liv, konstaterar Rhodes: det är en dualistisk modell som delar upp jaget i ett sant jag (d.v.s. essensen) och ett falskt jag (d.v.s. egot med dess fixeringar). Exakt hur vet man då som utövare att det är det ena eller andra jaget som reagerar på något, eller att det är det ena eller andra jaget som över huvud taget intresserar sig för den personliga utvecklingen och därmed “håller i taktpinnen”? Förvisso kan man vända sig till litteraturen för att få vissa svar, men dels finns det lite olika versioner av enneagrammet som tillämpar lite olika begrepp och möjligen en aning skiftande innebörder, dels kan resonemangen kring det sanna jagets/essensens egenskaper många gånger framstå som tämligen idealistiska, abstrakta och svårfångade i ett vardagligt praktiskt liv, enligt Rhodes. Detta menar hon kan leda till tvivel över den egna förmågan att kunna tillämpa enneagrammet praktiskt, och leda till att man söker sig till en auktoritet/guru inom området för att få vägledning – en guru som när det kommer till kritan måhända inte själv på djupet har kunnat reda ut det ena från det andra under dualismens inverkan.
Carl Gustav Jung + Ken Wilber = själens individuation och medvetandets evolution
Rhodes egen utgångspunkt i synen på enneagrammet är att det är en modell som beskriver själen – vilken hon menar till stor del har glömts bort i det konventionella enneagrammet – och dess transformation. Själen menar hon är något större än egot, något som både inrymmer och överskrider egot men också sammanbinder det med och själv ingår i den oändliga anden (d.v.s. medvetandet) – som till sin universellt kollektiva och evolutionära natur ständigt expanderar. I själen återfinns även inslag av psykologiskt material som inte i direkt mening återspeglar personligheten eller egot, utan dess omedvetet raka motsats eller kontrast – d.v.s. det som i jungianska termer avser skuggan. Själen kan därmed ses som både det individuellt manifesterade medvetandets fordon och väg under nämnda expansion – men som samtidigt kan beskrivas med kollektiva termer i de djuppsykologiska arketypernas form. [1]
Detta synsätt överensstämmer tämligen väl med både Jungs individuationsidé och Ken Wilbers ståndpunkt om att den mänskliga evolutionen både äger rum hos individer och den kultur de ingår i, eftersom de står i en holarkisk ingår i-/består av-relation till varandra. Därutöver kan liknelsen av fordonet och vägen kännas igen i t.ex. Joseph Campbells idéer om hjältens resa mot självrealisation – vilken kan stå fritt eller knytas till t.ex. tarot, vilket Rhodes gör i en av sina böcker – samt i den buddhistiska idén om dharma, livets väg och syfte.
Rhodes är dock tydlig med att vad hon primärt intresserar sig för är den manifesterade själens resa i det mänskliga tillsynes triviala vardagslivet – vilket hon betecknar som själens descendation. Detta innebär också att fordonets resa och dess väg – processen – i hennes fall är det huvudsakligaste syftet med resan, inte dess mål. Målet – som kan implicera en nivåmässigt vertikal expansion och därmed utvecklande transformation av medvetandet till för individen nya medvetandenivåer – överlämnar hon till andra med större intresse för ascendation att utforska och beskriva, t.ex. nämnde Ken Wilber. Således kan sägas att Rhodes i huvudsak intresserar sig för horisontell transformation, eller rent av en “negativ” vertikal sådan. Detta i syfte att sätta fokus på nödvändigheten av att i den goda balansens namn noggrant inkludera djupt mänskliga aspekter i samband med medveten transcendation, för att därigenom uppnå en så fullgod syntes som möjligt mellan den man är och den man är på väg att bli. Utan en sådan balans kan det vara lätt hänt att egot och skuggan förbigås, vilket förr eller senare kommer till uttryck på kontraproduktiva sätt som avslöjar en bristfällig transformation och därmed syntes mellan det nya och gamla jaget. [2]
Från nio fixeringsblockeringar till 27 energiresurser för medvetandets transformation
Utifrån ovanstående beskriver Rhodes momenten i själva processen, och tar då förstås Gurdjieffs processenneagram till hjälp. Gurdjieff, som hon för övrigt menar aldrig såg personligheten som några hinder för att nå essensen. Vilket leder henne till att se personligheten som en energiresurs för medvetandets transformation, snarare än som en fixerad energiblockering så som i det konventionella enneagrammet. Det i sin tur påverkar hela synen på enneagrammets nio punkter: där läran om det konventionella enneagrammet ser nio olika typer av fixeringar ser Rhodes i stället nio olika essenstyper som kan beskrivas i termer av nio olika energier och arketyper — eller snarare 27, då hon inkluderar de tre instinktsvarianterna självbevarelse, intimitet/sexualitet samt gruppsocialitet.
Fotnoter
- Vilket kan te se rimligt då det mänskliga medvetandet inte torde utvecklas fullkomligt fritt på ett helt igenom individuellt sätt – vilket skulle leda till ett totalt kollektivt kaos som vi kan ha svårt att föreställa oss – och inte heller utvecklas på samma sätt som hos andra arter, så som exempelvis hos apor, katter eller hundar.
- Detta kan vi exempelvis se hos sektledare vars kritik mot det rådande samhället inledningsvis kan framstå som både rättmätig och sann, men vars psykologiska brister med tiden visar sig genom t.ex. narcissism, psykopati eller sociopati m.m. Vilket möjliggörs och kan understödjas av sektmedlemmar som är alltför beredvilliga att ge upp sitt ego och sin personlighet för att tillsammans med andra tjäna ledaren i dennes visioner om ett bättre och fredligare samhälle. Rhodes ger i sin kritik av Ichazos verksamhet vid Arica Institute i Chile exempel på vittnesmål som indikerar sådana tendenser.
Källa
Vidare lästips
- Rhodes, S. (2009). The Positive Enneagram: A new approach to the nine personality types.
- Rhodes, S. (2013). The Integral Enneagram: A dharma-oriented approach for linking the nine personality types, nine stages of transformation & Ken Wilber’s Integral Operating System.
- Rhodes, S. (2017). The fool’s excellent adventure: A hero’s journey through the enneagram & tarot.
Bli den förste att kommentera