Oj, vad härligt 🙂 ! Prexis hemkommen från en 7–7,5 km-runda… Hoppsan hejsan vad lätt det travade på idag då- 😀 Får komma ihåg till nästa gång att massera vaderna ordentligt innan jag ger mig ut, för det tror jag bidrog till den lätta känslan idag. 🙂
Började i och för sig bry mina små grå redan efter nån halv kilometer om hur långt jag skulle springa idag. Nånstans i bakhuvet förespeglade jag mig att det var dags för de 10, men så tänkte jag att det inte skulle kännas så säkert att bege sig ut på den slingan eftersom halva tiden springer man på halvknaggliga stigar och emellanåt rakt genom ängar med högt gräs. Ja, det lär väl finnas en och annan orm ute…
Nästa strategi för att uppnå de 10 blev att tänka sig att springa två varv på 5 km-rundan, vilket inte kändes så uppiggande. Kom dock på att jag kunde vända efter första hälften och sedan springa åt andra hållet det andra varvet… Men så kom jag förstås att tänka på min vänsterfot och dess hälsporre, som känns latent emellanåt, å beslöt mig för en kompromiss som även accepterade om jag ville gå emellanåt. Nä, nåt gående fick jag aldrig lust med egentligen 😉 … Men, gjorde det ändå ett par hundra meter inför, på och efter det högsta krönet i spåret — för att spara på vänsterfoten.
Svettig och dan, men lycklig! Nu är jag halvvägs mot mitt 15 km-mål — yeah!
Hehe, tack för det pruddelutt 🙂 !
Ja, det är nåt psykiskt motstånd jag också när gentemot att upprepa samma löpsträckning… Men igår så var de sista typ 2,5 km en upprepning av senare delen av de inledande 5 km å andra gången jag sprang där gick det rysligt lätt och härligt 😀 … Så det gör jag nog om, skulle jag tro, för att se om tendensen håller i sig 😉 .
Bra jobbat! Jag sprang en hel del för några år sedan (innan min vurpa) och jag bara avskydde att springa två varv på samma slinga…fy så trist! Det är något psykologiskt det där, att hela tiden ha en ny omgivning, tycker jag. Fast det var ju listigt av dig att springa ”baklänges”!