Hon & han: ”Försök inte förstå mig, älska mig bara!”

Giraffen tittade ned på honom och tycktes säga ”Försök inte förstå mig, älska mig bara!” Han förstod inte riktigt hur han skulle uppfatta situationen, men han skojade om det som om det vore ett skämt. Ett skämt var det med all sannolikhet också avsett som, men under ytan kunde han ana ett djup i en själ som till det yttre framstod som stark, stolt och säker men som nere i de djupaste lagren av det vi kallar självkänsla ändå innehåll en irrande och olustig osäkerhet. Osäkerhet och oklarhet om varför den ibland gör som den gör och hur den då kan uppfattas av andra. Självreflexivt.

Han tackade henne dock för gåvan och med några få snabba kliv avverkade han trapporna till övervåningen, korsade hallgolvet med mindre än ett halvdussin långa kliv, och tog sig in i sovrummet. Lät den fådda kylskåpsmagneten glida ned i ryggsäcken bredvid sängen och återvände därefter ned till undervåningen igen. Förvirringsprocessen fortsatte dock, men han försökte lägga den i bakgrunden.

”Vad menar hon egentligen?”. Funderade på om det var något dolt budskap i meningen, som om han skulle förstå att det var på giraffspråket? Sedan — medan han åter kröp där mekandes på det kalla garagegolvet under bilen — kom funderingarna att gälla ”Kan man verkligen älska något man inte förstår?” och ”Varför vill hon reservera sig så, som om hon inte vill bli förstådd… Som om hon sätter upp en gräns: Hit men inte längre!”.

Han lät det hela bero. Undvek att ta upp frågan med henne. Mest för att han anade att hennes reaktion skulle bli något i stil med vad som kunde förväntas efter att hon gett honom en sån mening: ”Se, nu gör du ju ändå vad jag menade att du inte skulle göra! Kan du inte bara acceptera att jag är jag, och älska mig för det?!” Naturligtvis insvept i hennes vanliga retsamma humor. Å andra sidan måste han också erkänna hans spontana svar på giraffens uppmaning: ”Javisst kan jag det!” Som om han redan sen länge gjort sig en så pass stor känslomässig insats i deras relation, vilket det vore som att riva upp den med rötterna om han började ifrågasätta nu…

Men giraffens ord förföljde honom i tankarna då och då de följande veckorna. ”Kan man faktiskt älska något man inte förstår? Är det inte vanligare att man älskar det som man på något vis förstår, något som åtminstone i någon mån är förutsägbart, något repetetivt? Törs man över huvud taget älska det okända, det obekanta, det oregelbundna? Eller är det just därför man kan älska det — att man förstår att man inte förstår?”.