Hon & han: ”Jag är så fet!”

— Jag är så fet!, var det hon sa. Det han såg var dock den underbara kvinnokropp som han älskade och älskade att älska med. Kroppen som tidigt i deras relation så oerhört starkt hade präglat in sina former i hans mentala minnesstrukturer, som i sin frånvaro så ofta hemsökte honom under de ensamma nätterna och gjorde det omöjligt att somna utan att först låta det bultande könet komma till ro. Eller kroppen som var upphovet till den längtansfulla sorg som kunde blomma upp inombords när han i ett strålande dagsljus erfor en helt annan kvinna, men som bar hennes snarlika drag, efter att under alltför många dagar ha varit utan beröring med den. Kroppen som tillhörde Kvinnan i hans liv.

För honom var hennes kropp inte endast kropp. Det var även en berättelse om kroppen, om det liv som varit hennes. En berättelse som bidrog till de känslor han kände inför den. Inte perfekt, inte hård och stereotypt intetsägande som de tonårskroppar som så envist och hämningslöst av kommersiellt exploaterande krafter hamrats in i var och en som någon slags kollektiv idealbild. Unga, slingriga kroppar som liksom lade sig till rätta i knät på en där i vardagsrumssoffan efter att först ha krälat ut ur tv-apparaten. Kroppar som brann av en till synes outplånligt lust att älska. Sig själva.

Berättelsen skvallrade om en slags grundläggande självklar — och trots de 45 år fyllda — fortfarande ung envishet och styrka men därutöver också en tålmodig uthållighet. Det senare sannolikt till stor del sprunget ur den mogna kvinnans erfarenheter och belastningar: Två halvvuxna söner, en uppslitande separation från deras far, ensam om försörjningsbördan och alla praktiska göromål, ett krävande arbete, samt inte minst en utdragen sjukdomstid som nu dock symtommässigt till största delen var förbi vid det här laget. Detta tyckte hon förstås inte för egen del, men det var vad han såg.

Han drog sig hastigt till minnes en av de tidigaste upplevelserna som han hade av hennes kropp. Det var över fem år sedan, hemma hos honom efter en av de inledande dejterna som de haft ute på lokal. Hon stod i köket, där de ju just hade avslutat en konversation om det de gjort tidigare under kvällen och mycket annat som rörde deras liv just för tillfället. Till detta hade de sippat ett par muggar té och säkert tuggat i sig ett och annat kex. Nu var dock det samtalet avslutat och han hade gjort sig nåt ärende som fick honom att gå ut i hallen. När han återkom in i köket kom han mitt i rörelsen att för en tiondels sekund helt oavsiktligt låta blicken smeka hennes kropp snett bakifrån. Smekningen stannade till vid stjärten, som för kvällen var försedd med ett par tämligen kroppsnära strikt svarta finbyxor, och detta överraskade honom eftersom det skedde så spontant och för att det var första gången under deras timmar tillsammans som han över huvud taget ägnade hennes kroppshyddas former någon vidare uppmärksamhet. Det var som om ett lekfullt intresse spelade honom ett spratt, ett intresse som började styra hans blick på ett obehagligt beräknande vis. Beräknande såtillvida att han än idag, över fem år senare, kunde komma ihåg det sting av besvikelse som han erfor eftersom stjärten inte var fullt så fyllig som intresset i fråga uppenbarligen hade förväntat sig.

Detta var ett minne som han då och då hade återkallat, och nästan varje gång hade det följts av ett snett leende eftersom minnet snart sköljdes över av det tröstande minnet av det som hade hänt en stund senare samma kväll. Hur hon stod där i hallen, fullt påbyltad och redo att ge sig ut i det kalla vinterlandskapet för att bege sig de fem milen hemåt, när deras läppar plöstligt möttes mitt i en kort tvekan i det avskedssamtal som de hade inlett och inte riktigt visste hur de skulle avsluta. Hur underbart mjuka var inte hennes läppar och hennes tunga som ivrigt sökte sig in till hans! Uppenbarligen måste även hans kyssande kroppsdelar ha passat henne väl, för det behövdes inga ord för att hon snart skulle hänga av sig ytterkläderna och en kort stund senare var samtliga kläder borta från såväl hennes kropp som hans. Det gick fort, rysligt fort. Ingen av dem hann tänka särdeles mycket, nu var det dags för handling och de visste vad som skulle göras och hur de skulle gå tillväga. Tänkandets och pratets tid var förbi, nu var det kropparnas tid att kommunicera.

Två gånger lät han dock skeendet stanna upp. Första gången satte han sig med täcket över sig och såg ned på kvinnan som låg på rygg under honom. Kunde inte hejda det som bubblade upp inombords, det var tvunget att komma ut: – Du är så vacker! Orden kändes patetiska, för särskilt bunden till ytlig attraktion ansåg han sig inte. Men de var också uppriktiga och det kändes skönt att få blotta denna känslomässiga ärlighet. Som han mindes det var det där och då som präglingen av hennes kropp i hans mentala minnesstrukturer inleddes på allvar. Andra gången lät han avbryta den rytmiska rörelsen för att fråga om hon åt p-piller. Det var av självbevarelsedrift, eftersom han sedan många år hade axlat ansvaret för några av kärleksakternas ogenomtänkta konsekvenser. Han fick ett nekande till svar och det hela slutade med att han drog sig ur och istället lät spilla ut safterna på hennes mage, helt uppslukad av kvinnokroppens oemotståndlighet. Ett starkt ögonblick som ytterligare förstärkte präglingen hos honom.

— Jag är så fet! Orden piskade inte bara hennes kropp, utan också präglingen av denna kropp inom honom. Han tog illa upp eftersom han var så fäst vid denna prägling, han älskade den!