I dagarna är det…

…drygt en månad sen jag fick min diagnos, och ett år sen som jag genomgick min magoperation. Snacka om perspektiv på tillvaron…!

Då, för ett år sedan, var det sannerligen inte mycket som fungerade. Å inte kunde jag heller förklara för sjukhuspersonalen att det var en utbränd stackare som de hade att göra med inför, under och efter operationen och att det kanske i viss mån var därför som jag hade lite svårt att hantera stressen som alla smärtor gav upphov till. Blev ju iofs inte bättre av att ryggbedövningen inte tog som den skulle … Å när jag väl kom hem efter utskrivningen så var det sannerligen inte mycket jag kunde göra de närmaste veckorna… Som om inte utbrändhetssymtomen och den minst sagt bristfälliga behandlingen av mina familjeläkare inte var nog… Nå, tur att jag har mina föräldrar i livet och att de tog sig för att komma upp hit för att hjälpa till några dar … För jag var så gott som helt utslagen, både fysiskt och mentalt. 18 stygn på magen gjorde förstås inte det hela bättre…

En annan reflektion jag har är en generell jämförelse mellan då och nu — vad välmåendet beträffar. Och visst är det en rejäl skillnad!!! Även om vissa symtom slår till då och då så får jag idag iaf ”smaka på” hur det kan vara att vara symtomfri. En hääääärlig känsla, kan jag avslöja! Det lite märkliga är dock hur symtomen kommer i skov under en eller flera dagar för att sedan plötsligt släppa å sen kan jag må riktigt bra under några dagar… Mycket märkligt fenomen. Och ofta känner jag det genast när jag slår upp di blå på morgonen så vid de tillfällena tycks det som om något händer under natten, vilket leder till det ena eller det andra…

Jag hade ett tydligt sådant skov i måndags. Hade varit på ”bortaplan” några dagar — hos mina föräldrar må-fr och sedan hos kärestan lö-sö. Väl hemma i Gurkstan på nytt så slog skovet till redan när jag slog upp ögonen. Och det höll i hela dagen, vilket var lite trist eftersom jag skulle till mitt första besök hos rehabhandläggaren på FK. Dags för planering, med andra ord, vilket jag hälsar med glädje. Dock blev jag oerhört trött i slutet av det drygt timmeslånga samtalet och kom därfrån med en rejäl yrsel. Nåväl, var bara att ta det lilla lugna å cykla hem i lugnt tempo och sedan göra de mesta kvällssysslorna så lungt som möjligt… Men sen, på tisdagen, vaknade jag upp och ”PLING!” så kände jag mig märkligt frisk! Å så är det ofta: Skoven av illamående föregår gärna perioder då jag mår bättre än tidigare… Typ ett steg bakåt å sedan två framåt…

Nå. Jag har under tidigare ”friskhetsperioder” haft funderingar på att sätta samman en volym av livsberättelser av personer som ”väggat”. Är väl sällan som flera människors erfarenheter har samlats på det viset, och därtill med personernas egna ord (och inte forskares eller journalisters). Nu har denna tanke återkommit, och jag får se om jag iaf börjar sondera terrängen lite grann när det gäller intresset för ett slikt projekt… Själv känner jag lite grann av ”nu eller aldrig”, för senare lär man inte ha särdeles mycket tid eller kanske ens ork – då när rehabiliteringen kör igång på allvar… Nå, det är iaf en tanke…