Ibland kan det vara svårt att hitta sig själv (läs ego eller personlighet) i enneagrammet, och vissa människor sägs ibland ha lite svårare för det. Nior p.g.a. att de så lätt kan känna igen sig i de flesta typerna, medan Sexor måhända oftare än andra är skeptiska till psykologiska modeller som försöker ”boxa in” dem i alltför trånga kategorier (vilket är en missuppfattning av enneagrammet). I andra fall kan det hända att man har blivit tillräckligt erfaren av livets eroderande krafter, därigenom mognat som människa och inte längre identifierar sig så lätt med sitt ”gamla jag”. I sådana fall kan dock enneagrammet t.ex. tjäna som en retrospektiv tillbakablick och påminnelse.
Apropå det sistnämnda har jag funnit att tidiga barndomsminnen kan tjäna som goda vägledare när det kommer till att finna sin plats i enneagrammodellen. Tidiga minnen kan vara av särskild vikt, eftersom de tenderar att påminna om teman som fanns vid handen innan psyket började präglas alltmer av skoltidens pedagogiska metoder — och därmed måhända delvis ledde oss bort från den vi tidigare var genom ett pålägg av psykologiska ”löklager”, vilka ibland kan vara en utmaning att ta sig igenom vid sökandet efter sitt ”sanna jag”. Dock kan det kräva att man först har lärt känna de olika typerna hyfsat väl — och då hellre ha läst en eller flera böcker om enenagrammet snarare än att ha nöjt sig med summariska texter på hemsidor — så att man är skapligt insatt i vilka teman som är typiska för respektive enneatyp. För min del tog det ca tre månader av ivriga studier av enneagrammet innan jag hittade rätt, så jag vet genom egen konkret erfarenhet att det kan tarva en viss ansträning.
För mitt egna klena minnes skull, samt för att visa på några konkreta sådana minnen och hur jag kan koppla dem till den grundläggande enneatyp Fem, följer här tre exempel från min barndom.
Minnet av bebisen
Ett av mina allra tidigaste och definitivt tydligaste minnen är från fyra års ålder. Jag kan tidsbestämma det väl eftersom det kretsar kring en person som nästan på dagen är fyra år yngre än jag. Minnet är som följer:
Jag står i en barnkammare, tittar ned i en vagga och på ett barn som jag ser för första gången, samt tänker nästan högt för mig själv:
— Undrar hur han kommer att se ut [samt implicit vara och bete sig] när han blir stor [d.v.s. vuxen]?I fantasin lyfter jag blicken och försöker föreställa mig honom som vuxen, men har svårt att se något ansikte på den välklädde mannen som jag kan se framför mig…
Vad jag såg framför mig var således en bild av någon, och endast denne någon. Inte av att vi t.ex. interagerade med varandra på något sätt, utan att jag endast observerade honom. Kopplingen till den observerande — inte främst agerande eller socialt interagerande — Femman ter sig inte minst av ordvalet att döma som mer eller mindre självklar. Minnet förstärker denna koppling genom att det är famtidssyftande, då jag försöker se den lilla bebisen som en vuxen person. Framtiden är något som framför allt brukar sysselsätta huvudtyper, d.v.s. Femmor, Sexor och Sjuor.
Minnet av nybygget
Nästa minne kommer från fyra eller möjligen fem års ålder. Jag kan tidsbestämma det relativt väl eftersom det handlar om ett bostadsområde under uppbyggnad, och mig veterligen stod det klart 1970:
Det är vinter, snöigt och lite kallt. Jag står bredvid min mor och tittar ut över den närmaste utsikten — ett nytt bostadsområde med två stycken trevånings flerfamiljhus, de största dittills i det lilla samhället och därför nästan en happening. Och jag tänker högt för mig själv den för mig mest självklara tanken:
— Undrar hur det kommer att se ut där när det är klart [d.v.s. färdigställt och inflyttat]?
Åter igen ett litet distanserat och observationsfokuserat minne — inte ett där jag exempelvis ser mig själv gå omkring eller leka i det nämnda området och inte heller människorna i det. Samt därtill åter ett minne som med en slags självklarhet kretsar kring framtiden. Det vill säga, summa summarum ett minne och en koppling till Femman som går i samma linje som det föregående minnet ovan.
Minnet av mulleskolan
Det sista av mina mest tydliga minne är från fem års ålder. Jag kan tidsbestämma det eftersom det är förknippat med mulleskolan, och den fick man gå i om man hade fyllt fem år.
Jag står ute i skogen och håller mor hårt i handen. Framför mig springer andra barn och några fröknar omkring, mitt ute i skogen av alla platser. Jag hör röster som babblar i mun på varandra, stoj och stim, och alla dessa träd och buskar som jag aldrig tidigare har sett! Jag förstår snart att mor ämnar lämna mig kvar ensam i allt detta, jag har förstått att tanken är att jag ska börja i mulleskolan. Jag blir alltmer rädd och förtvivlad, och står där snart nog skälvande av gråt och hulkar fram att det enda jag vill är att gå hem och leka med mina bilar — ensam.
I detta minne står jag således åter bara och observerar vad som händer omkring mig, och vill inte interagera med de andra. Tvärtom blir jag rädd och förtvivlad av denna fundamentala överstimulans, samt får därtill en obehaglig känsla av krav från omgivningen om att jag ska vara med. Det vill jag inte — det enda jag vill är att få gå hem till hemmets lugna vrå och leka i mitt eget sällskap. Överstimulansen och kraven blir till slut för mycket för mig, och jag bryter ut i okontrollerad gråt. Observationen av de andra, överstimulansen, kraven på medverkan, samt känsligheten… Ja, några typiska tecken på en Femma. 🙂
Bli den förste att kommentera