Arton år gammal ådrog jag mig en whiplash-liknande smärta och stelhet i nacke och bröstrygg efter en ganska så våldsam bilkrasch, vilken slutade med att jag blev hängande uppochned i säkerhetsbältet – runt vilket överkroppen vred sig då jag fick biltaket nedtryckt över mig. I 26-årsåldern fick jag de första symtomen på Bechterews sjukdom (numera kallad ankolysererande spondylit), som framför allt gjorde så att bröst- och ländrygg stelnade till nattetid. Trots otaliga besök hos både familjeläkare och fysioterapeuter samt en och annan ortoped genom åren skulle det dröja ända till år 2011 innan jag fick diagnosen, samma år som jag fyllde 46. Det vill säga sex år in i livet efter att utmattningssyndromet bröt ut – vilket delvis var ett resultat av de ovan beskrivna besvären.
Således har min kropp utgjort en ständig källa till besvär och tillkortakommanden under hela mitt vuxna liv – inte minst mentalt då symtomen periodvis starkt påverkar sömnkvaliteten, men även sätter ned den allmänna rörligheten (stelhet eller smärtor har dessutom spridit sig till fler kroppsdelar) och kan ge upphov till såväl huvudvärk som plötsliga huggsmärtor. Och den som har mer eller mindre generaliserad värk i stora delar av kroppen vet att det bidrar till en ökad känslighet för yttre miljöpåverkan – man tenderar att reagera snabbare på stimuli, i synnerhet smärtsam sådan.
Likafullt har jag sällan pratat om det, så omgivningen har sällan känt till mina symtom – varken att de har funnits och inte heller hur ofta (d.v.s. så gott som 24/7). Således har jag bidragit till att göra det till en tyst åkomma, så pass tyst att jag för egen del har tagit den för given – “Vad då, har inte alla människor det så här?!?”
Just Bechterews kan utveckla sig till en riktigt besvärlig sjukdom, då den fullt utvecklad kan bidra till att vissa ryggleder helt förstelnar. Jag har dock haft den smala lyckan hittills att inte drabbas fullt så mycket, vilket jag är oerhört tacksam för. Så på det hela taget har jag under många år kunnat leva ett rätt så normalt (vad det nu är) liv.
Symtomen har inte hindrat mig från att arbeta heltid (i varje fall inte mellan 1986 och 2000 samt under 2004), inte från att plugga 100 procent och därtill samtidigt arbeta 50 procent (2002–2003), och inte heller från att finna en partner (1987–1999) och därefter leva (kärn)familjeliv (1992–1999), samt därefter leva som ensamstående med barn på halvtid eller mer (2001–2018) och samtidigt mestadels ha några mer mer eller mindre stadiga kärleksrelationer. Så utåt sett har mycket måhända sett någorlunda “normalt” ut… men, visst – det har frestat på. I första hand har det gått ut över arbetslivet, i synnerhet efter “väggen” 2005 då lök lades på laxen och framförallt förvärrade den mentala biten.
Påmind blir jag dock om de fysiska besvären när symtomen vid några underbara tillfällen uteblir. När jag slår upp ögonen på morgonen, vrider mig runt i sängen… och rörelsen plötsligt inte gör ont! Ah, vilken samtidigt underbar men skum upplevelse! Och jag tänker spontant att “Jaaa, det är ju så här det ska kännas, detta är vad de flesta upplever när de vaknar! Tack för påminnelsen, och vad glad jag är för denna morgon!”
En sådan påminnelse kom till mig igår morse, efter att föregående kväll ha tagit en tablett Paraflex – ett preparat som bidrar till att skelettmuskulaturen slappnar av, och som jag fick tips om av en arbetsförmedlare för några veckor sedan. Vanligtvis tar jag mer eller mindre regelbundet (oftast mindre, dock) antiinflammatoriska preparat, så som Naproxen/Pronaxen samt dessförinnan Arcoxia, men vill gärna hålla ned den konsumtionen – inte minst p.g.a. riskerna för biverkningar på längre sikt. Exempelvis Arcoxia kan ge högt blodtryck, och förskrivs av den anledningen inte till personer efter 65 fyllda, medan Naproxen/Pronaxen kan ge påtagliga magbesvär. Visst finns det i det senare fallet andra preparat som kan mildra biverkningarna – men jag vill inte bli beroende av en medicincocktail, då ingen vet vad en sådan kan leda till på längre sikt eller hur en sådan kan interagera med andra mediciner eller kosttillskott.
Nå. Det jag syftar till med detta inlägg är att dels dokumentera att Paraflex hade en tämligen snabb positiv (om än måhända relativt kortsiktig, men det vet jag ännu inte) effekt på mina ryggbesvär. Något som kan vara värt att lägga på minnet inför framtida situationer där effekten av de sedvanliga preparaten enligt ovan har klingat ut – vilket de alltid gör förr eller senare, och jag i det längsta vägrar doshöjningar eftersom jag vet att det inte är en långsiktigt hållbar lösning – och ett några dagars utbyte (d.v.s. inte cocktailblandning!) av preparat kan vara verksamt. Och måhända kan det vara av värde att känna till för andra som har Bechterews eller snarlika symtom.
Dock är det för tidigt att dra några vidare växlar vad gäller mer långsiktiga effekter – och eventuella biverkningar. Dock kunde jag idag notera – på morgonen efter den andra kvällen i rad då jag har tagit Paraflex – att jag kände mig deppig en bra stund efter uppvaknandet, men också att lite grann av ryggstelheten i bröstryggen hade återkommit.
Så på det hela taget vet jag inte om jag hade Paraflex att tacka för den underbara morgonen igår – eller om det helt enkelt bara var tur (d.v.s. flax). Men en uppföljande fortsättning lär följa vad det lider. ?
Bli den förste att kommentera