Efter kontakter med en docent på Mälardalens Högskola — för att om möjligt ordna någon form av arbetsträning där — var jag med på ett två timmars möte där igår. Ett möte som handlade om MONA (Microdata ONline Access), som är ett databassystem hos SCB med en massa uppgifter om människor boende i Sverige; och Datakällan, som är en slags metadatabas eller applikation som ”lagts på” MONA. Närvarande var ett gäng filosofie doktorer från såväl Mdh, Karolinska Institutet och Socialforskningsinstitutet. Ja, och så jag då. 🙂
Vaddå känsla av ”bortgjord” när vi alla skulle presentera oss för varann… Jag som ”bara” har jobbat som amanuens och forskningsassistent tidigare och som nu då är sjuksskriven och ”på väg tillbaks” till arbetsmarknaden…
Nå. Det var inte det jag ville berätta. Det jag ville berätta var istället att det blev en oerhört ansträngande uppgift för mitt huvud att sitta med på detta möte. Som mest var vi väl åtta personer, mig själv inräknad, och jag tror att det var åtminstone tre för många för min del… Lite drygt en timme in i mötet så kände jag hur jag höll på att falla baklänges, trots att jag alltså satt på en stol med ryggstöd förstås… Insåg då att jag var på god väg att tuppa av… 😮 Så med en enorm viljeansträngning slöt jag då och då ögonen för att hitta tillbaks till koncentrationen igen, å i slutet av mötet var jag hyfsat pigg igen… Men, oj vad slut i huvudet jag var när jag kom hem! Och effekten sitter kvar än i dag, känner jag, så det blir till att bara vila o ta det lugnt idag…
Bli den förste att kommentera