Vaknade upp på midsommaraftonens morgon till beskedet om att min ex-svärfar, mina barns morfar, hade lämnat oss under natten. Mindre än ett dygn efter att han föll av sin lastbils bakgavellyft i samband med avlastning i Borås, en manöver som han vid det laget måste ha gjort om inte tusentals så åtminstone många hundratals gånger. Just denna gång slutade det dock enligt uppgift med ett handlöst fall baklänges från ca en meters höjd, och därefter allvarliga blödningar i hjärnan och i en av brutna revben punkterad lunga. Han hittades liggande på marken av en truckförare och fördes raskt med ambulans till Borås lasarett. På vägen dit blev han dock alltmer förvirrad, för att så småningom försvinna in i medvetslöshet. Hölls nedsövd en tid på sjukhuset, men vaknade aldrig upp igen och svarade inte heller på den typen av stimuli som de brukar tillgripa för att bedöma medvetandenivån vid allvarliga tillstånd. Klockan 3.35 på midsommaraftons morgon tog han sitt sista andetag, kommen ett drygt halvår in på sitt 75:e levnadsår…
Så klart befinner vi anhöriga oss nu i ett blandat tillstånd av chock, förlust, tomhet, förtvivlan och saknad. Kanske i synnerhet därför att Gunnar var den typen av man som alltid gick sin egen väg – gissningsvis en enneagramtyp 8w9, med full och lugn tillit till sin egen förmåga – men som var snar att ställa upp om någon bad om det. En lugn och pragmatisk klippa för sin omgivning, van att hugga i där det behövdes men också en breadwinner som såg till att familjen fick sitt i materialistiska termer. När sådana klippor faller tenderar de att få marken att rämna runtomkring sig…
Jag ska inte påstå att min relation till ex-svärfar alltid har varit oproblematisk, för då skulle jag ljuga. Tvärtom hade vi år då jag tror att ingen av oss riktigt tålde den andre, och därför avstod vi helst från att träffas. Men mycket av det lades åt sidan i samband med att han blev änkling för några år sedan, efter en svår period då hans sedvanliga handlingskraft kom till korta mot den övermäktiga cancer och uppgivenhet inför döden som hans hustru drabbades av. På min kant hade jag samtidigt genomgått några år av mognadsmässig transformation, initierat av en längre tids intensivt psykiskt lidande. Vi kunde därför mötas på lite nya villkor, och samvaron blev mer ömsesidigt avslappnad och omtänksam.
Därför upplevde jag det inspirerande att han alltmer började manifestera sådant som han länge hade drömt om, men som äktenskapet hade hindrat honom från. Han kunde nu arbeta så mycket han ville, och med pensionen därtill så fick han råd med drömmarna. Han skaffade sig en liten skuta, som han kunde kuttra runt i på Mälaren, och snart började han alltmer realisera bygget av den knuttimrade kåk som han så länge hade fnulat på. Från ax till limpa skulle det vara, och han ville göra så mycket som möjligt själv – med betoning på mycket. Han skulle själv bokstavligen och handgripligen se till att komma bort från den nyproducerade och alltför dyra lägenheten i den alltmer förtätade och gentrifierade storstaden. Ut på landet, där han med välbehag skulle kunna förbereda sig inför en ålderdom i ett hus som var avsett för just hans behov och önskemål. Därvidlag en man av det gamla virket, van att i konkreta termer bemästra och omvandla naturens resurser.
Uppriktigt så vet jag inte i denna stund med säkerhet vad jag vill med detta skrivna. Upplevelsen av känslor som kommer och går gör att riktningen för det skiftar från en stund till en annan. Och ändå börjar det hela samtidigt lugna ned sig något. Ett par dygn har förflutit sedan dödsbudet nådde mig, och jag tror just nu att jag gjorde rätt i att avsäga mig all samkvämlighet på midsommarafton för att istället ägna mig åt att i huvudsak vara still i den ömsom känslomässiga och ömsom vacuummässiga upplevelsen, och med återkommande minnesbilder av Gunnar flashandes förbi inför mitt inre. Bilder som sträckte sig över de närmare 33 år som vi hade känt varandra. Att distrahera mig med annat – i syfte att för stunden undvika smärtan – tror jag på inget vis skulle vara ett bättre sätt att hantera den på. Tvärtom, den skulle då endast undertryckas – ned i det under- eller rentav omedvetna – bara för att bubbla upp i medvetandet vid helt andra och kanske helt irrelevanta tillfällen. Och i drömmar, inte minst. Nej, bättre då att på ett medvetet sätt låta smärtan få välla in, låta den få ta plats, för att sedan klinga av i sin egen takt. Bara möta och omfamna den head on, utan att försöka ta tag i den, utan att varken förstora eller förminska den. Endast acceptera den, så som den är.
Och kanske det sistnämnda är vad mitt syfte och mitt budskap med detta inlägg egentligen kokar ned till. Kanske finns det någon “där ute” som behöver läsa just de raderna i just denna stund. Någon som just nu känner sig övermannad av överväldigande känslor. Någon som måhända liksom jag själv en gång i tiden behövde komma till insikt om att lidandet kan vara en visdomsbärande livserfarenhet, en fantastisk lärare som kan ge djupa insikter om livet och mänskligheten, och därigenom perspektiv inför mötet med det egna självet likväl som med andra människor. Vad vet väl jag?
Avslutningsvis vill jag framföra en hyllning till ex-svärfar – en av alla dessa infrastrukturella män som så sällan röner någon uppskattning trots att det är tack vare dem som vårt samhälle i grunden fungerar, inte sällan med deras liv och kropp som insats. Gunnar hade många, många berättelser om kollegor som hade farit illa genom åren – ibland med dödlig utgång, ibland med livslång invaliditet eller funktionsnedsättning. Öden vanliga i traditionellt mansdominerade arbeten såsom exempelvis inom transportsektorn, på industrigolven och byggarbetsplatserna, vid vägarbetena, bland räddningstjänstpersonal och polis samt inom militären. Något vi som samhälle tenderar att ta för givet på något sätt, trots att vi som individer förstås tycker att det är fruktansvärt. Ett dilemma vi tycks ha ärvt av tidigare epoker…
Tack för allt och vila i frid, Gunnar!
Bli den förste att kommentera