Minns du Linus Jonkmans bok Introvert och Susan Cains förelöpare Quiet ? Då är du med all sannolikhet introvert lagd, då dessa böcker torde ha gått de flesta extraverta totalt förbi. Upplever du därtill att det i coronavirusets kölvatten faktiskt har uppstått ett antal positiva effekter – exempelvis att du ärligt talat uppskattar en tids karantän; att det är skönt att äntligen få jobba hemifrån i den omfattning som du själv vill (vilket lär vara i en relativt stor omfattning jämfört med mer extraverta personer); eller att det är så lugnt och skönt i trafiken, i butikerna och på landets gator och torg – så ökar sannolikheten ännu mer. Lek då med tanken att coronasmittan kan vara en föraning till vad som komma skall, att detta och framtida virusepidemier/-pandemier skyndar på något som skulle kunna kallas en introvert vår. Med innebörden att samhället med avsikt börjar omdanas på ett sådant sätt att det introverta temperamentet och/eller mer introverta aktiviteter och lösningar börjar premieras alltmer. Smaka på den tanken. Känns den inte bra?
Om svaret är ja så är du inte den första att känna så, och långt ifrån den enda. Vi är många som känner på motsvarande sätt – kanske så många som ca en tredjedel av jordens befolkning. Dessutom, under så gott som hela 2010-talet har de introverta vindarna vuxit sig allt starkare. Vilket måhända kan framstå som en något kontraintuitiv utsaga, i varje fall sett till den gängse uppfattningen om att extraversion är en norm och därför således något att föredra. Men det kan ju bero på vartåt man har vänt blicken, ty om man inte tittar åt andra håll än man brukar så är det svårt att se något nytt. Och en introvert vind, en introvert rörelse, har därtill en annan karakteristisk än en extravert dito: den kommer mer smygande än skrikande, mer försiktigt, mer individuellt men också mer systematiskt upprorisk än vrålande och spontant förbannad, mer eftertänksam än expressivt vindflöjig, mer självtillräcklig än bekräftelsehungrig. Och måhända just därför lättare att inte endast missa utan dessutom att feltolka.
Ett sociotekniskt och därmed konkret tecken på den introverta våren är det senaste decenniets alltmer påtagliga framväxt av sociala medier. Även om de ofta beskylls för att stimulera extravert narcissism, så är de i grunden och oftast av introvert karaktär. Ty det skrivna ordet – vilket än så länge dominerar sociala medier – jämte t.ex. väl förberedda muntliga framställningar sägs framför allt höra till det introverta hos oss alla, och där ser vi också en arena där mer introvert lagda personer lättare kommer till tals och tillåts blomma ut i sin kreativitet. Det samma torde rimligtvis gälla för exempelvis de internetbaserade lärplattformar som så gott som varje tidsenlig skola och lärosäte har investerat i och bedriver undervisning på. Och tvärtom gäller för de mest extraverta personerna — de tenderar att i stor utsträckning undvika några längre stunder eller diskussioner i sociala medier, och är måhända de som blir mest frustrerade av nämnda lärplattformar.
Parallellt med den introverta våren har talet om det hållbara samhället vuxit fram alltmer under 2000-talet. Ett tal som har framfört många olika aspekter på hur en växande befolkning på denna jord ska kunna leva bättre i samklang med varandra och med naturen, men där framför allt frågor kring miljö och klimat har stått i förgrunden. Detta har förvisso lett till många nya tekniska innovationer – inte minst inom energisektorn och kommunikationsmässigt genom t.ex. utbyggnaden av bredband – som potentiellt kan möjliggöra ett mindre eller i varje fall ett annat avtryck på jorden och dess atmosfär.
Innovationerna i sig och den diskussion som föregått dem har måhända bidragit till ett något förändrat medvetande, och därigenom kanske såväl förändrade tankar som i bästa fall även känslor. Men hur avspeglar det sig i det faktiska beteendet – i vanor, i rutiner, d.v.s. i den dagliga livsföringen och därigenom i det avtryck som mänskligheten gör på sin omgivning? Har utfallet av dessa innovationer verkligen infriat det löftesrika pratet inför deras lansering?
Tag som exempel bredbandsutbyggnaden här i Sverige, som för snart ett par decennier sedan bland annat motiverades med att det skulle bli lättare för anställda eller företagare att arbeta på distans hemifrån och därmed underlätta för dem som bodde på landsbygden — så till den grad att man kunde se hur landsbygden till och med kunde börja blomstra upp igen i stället för att avfolkas. I hur stor utsträckning är det på det sättet i dag, snart tjugo år senare? Och inte minst, hur pass mogna är verkligen i dag anställda, ledare och chefer för en sådan omvandling av arbetslivet? Inte särskilt mogna, i varje fall inte inom de gängse och konventionella verksamhetsområdena som fanns vid handen innan pratet om bredbandets utopier tog fart. Sådan är i varje fall min erfarenhet. Fortfarande litar inte arbetsgivare på sina anställda i tillräckligt hög grad och fortfarande tror de flesta av oss att om vi urbaniserar oss så har vi större möjligheter att bli nöjda med våra liv – även om vi råkar fastna i en tråkig förort, med bostaden i en del av storstaden och jobbet i en annan. Så fortfarande pendlar vi till och från jobbet samt eventuella fritidssysselsättningar, och så fort vi tillåts semester så flyr vi med första bästa plan långt hemifrån – ju längre bort desto bättre.
Den övergripande sanningen är nog den att mycket som regel vill ha mer, och att den regeln är minst lika aktuell nu som förr. De nämnda innovationerna har därför knappast fått det mänskliga kollektivet att leva ut särskilt annorlunda jämfört med tidigare. Snarare har de i stället hjälpt oss att leva ännu mer på samma sätt som tidigare – vi konsumerar ännu mer och reser ännu mer, trots alla illavarslande varningstecken om vad som försiggår på vår planet. Budskapen må ha gått in och de innovativa insatserna må ha gjorts, men utkomsten vad gäller livsstil pekar fortfarande åt samma utlevande, extraverta håll – ständigt på jakt efter mer, ständigt på jakt efter nytt.
Denna jakt kan vi känna igen hos åtminstone tre olika personlighetstyper, eller om man så vill tre olika fixeringar som många av oss känner igen i varierande grad hos andra såväl som hos oss själva. Vi talar då framför allt om enneagramtyperna/-fixeringarna 3, 7 och 8. Dessa tre fixeringar är förknippade med tre olika men besläktade starka drifter, som om de får fritt spelrum lätt övergår i dödssynder. I Åttans fall handlar det om kättja, en obändig lust eller aptit för erövringar för att få ett utlopp för en strävan efter makt; i Sjuans fall handlar det om frosseri, att planera för och helst också finna så mycket njutning och glädje som möjligt; medan det för Trean mest handlar om självbedrägeri genom att så fort tillfälle ges kunna visa upp en fasad av att vara framgångsrik, av att “vara någon” – vilket kan manifesteras i ett statusfyllt arbete och ett övermått av materiellt välstånd, t.ex. i form av onödigt dyra och/eller eftertraktade prylar, kläder och resor.
Som synes kan alla de tre typerna/fixeringarna och deras dödssynder förknippas med framför allt yttre belöningar – som morötter för att vilja ge sig i kast med idoga ansträngningar. Därav att dessa typer/fixeringar inte endast kan svara för ett övermått av konsumtion, dessutom utgör de tillsammans den triad i enneagrammet som är den mest handlingskraftiga i termer av arbete, entreprenörskap och produktion – aktiviteter som skapar produkter eller tjänster, som i sin tur bygger på konsumtion av antingen mänskliga resurser eller naturtillgångar. Ljuset kan således till stor del brinna i båda ändarna i deras fall.
Och så hoppade en dag det lilla, lilla viruset över från en art till en annan, och inom loppet av ett par månader tvärnitade i stort sett hela mänskligheten. Flygresor upphörde, shoppingcentran slog igen, restauranger och barer ekade snart tomma, butikernas hyllor för t.ex. dasspapper och spaghetti länsades, börserna rasade i ett till synes fritt fall, företagen varslade om masspermitteringar eller -uppsägningar, sjukvården gick på knäna, skolor och lärosätescampus stängdes till förmån för distansundervisning, äldre personer och andra riskgrupper rekommenderades att isolera sig medan övriga ombads ta ansvar för att hålla distans till varandra och undvika större folksamlingar, allt i takt med att regeringar presenterade det ena ekonomiska krispaketet efter det andra. Och de som inte förstod allvaret fullt ut, utan tvärtom fortfarande sov i vaket tillstånd (d.v.s. kanske fångna i sin egen dödssynd) insåg för sent att de hoppat i galen tunna – en del av dem satta i karantän på avlägsna turistorter strax efter att de hade anlänt med ett av de sista avgående flygplanen.
Så det mikroskopiskt lilla virusets plötsliga hopp över artbarriärerna – som hade kunnat stanna vid ett relativt lokalt epidemiskt utbrott i en fjärran världsdel – utvecklades således oerhört snabbt med hjälp av våra globalistiskt utlevande vanor till ett hot mot hela världens samhällen. Är det inte ett av de mest påtagliga tecken vi kan tänka oss som varningsklocka om att vi som art måste inte bara tänka om utan också göra om, göra annorlunda?! Vi har ju redan till stor del tekniken för det, så vad väntar vi egentligen på – om inte en transformation av våra vanor; d.v.s. i större mån än hittills ta oss från prat till verkstad?
Med det sagt gör jag nu en övergång. Måhända inte på det smidigaste sättet, men dock en övergång från en tämligen vardaglig retorik till en tämligen filosofisk sådan – för att sedan avslutningsvis knyta samman de två framställningarna. Så du har nyss således läst den första delen i en artikeltrilogi, och bjuds härmed in till den andra och därefter den avslutande tredje. Syftet med detta tillvägagångssätt är att få både dig och mig själv att se något annat än det vi redan vet, se andra perspektiv än de vi redan sett – eller tidigare insett bara för att därefter glömma bort – och därigenom i bästa fall ta till oss av en större helhet.
En fortsättning kommer således att följa. Så vänligen håll utkik, om denna artikel föll dig på läppen. Eller varför inte gå till den omedelbart? ?
Jonaz Juura
Digitaliseringen och utbyggnaden går otroligt långsamt i en av Sveriges minsta kommuner, själv väntar jag än och sedan snart 3 år tillbaka då första upphandlingen skedde på att få ansluta till nätet. Då hade kommunen runt år 2007 ett eget bredbandsbolag och hade kunnat driva fiberutbyggnaden till hela kommunen men istället sålde man till svenska stadsnät. Fokus ligger inte på egenföretagare här ute på landsbygden utan det är som i många andra kommuner på vård & omsorg, skola och barn för att de är är nästintill tvingade till det. Samtidigt handlar det om vem som sköter, styr rodret och har visionerna då grannkommunen sedan några år är uppkopplade. Blir spännande och följa utvecklingen.. anslutning sker möjligen i slutet av det här året, kanske.. annars vilket år som helst!
Tack för värdefull feedback! 🙂 …även om den till innehållet var av mindre positiv art… vilket iofs inte förvånade mig. :-/
Men, vem vet… Det uppkomna coronaläget kanske kommer att ge eko framöver för såväl regional- som lokalpolitiken. Man kan åtminstone hoppas på det. 🙂