Fundamental tillit är synonymt med att vara förverkligad, att vara tillfreds och nöjd utan att kämpa. Med att inte kämpa avses att inte kämpa med oss själva. Detta är dock inte det samma som att vi att inte behöver anstränga oss. Om vi behöver hugga ved så hugger vi ved, utan att tveka och grubbla över om det är rätt sak att göra och utan att kritisera oss själva för hur vi utför det hela. Vi hugger helt enkelt bara ved. De flesta av oss kan dock inte göra det, utan kämpar i stället med sig själva. När vi låter undersöka saken närmare finner vi att vi kämpar med oss själva därför att vi saknar tillit. Vi litar inte på att om vi slappnar av så har vi vad som krävs — att vi har kapacitet, förmåga, intelligens, styrka och medkänsla i tillräcklig hög grad för att klara av våra liv.
Vi litar inte på att verkligheten är fundamentalt bra som den är, och inte heller att den arbetar till vår fördel och stöttar oss utan att vi behöver lägga oss i hur. Genom Fundamental tillit lär vi oss att livet är hanterbart, att det fungerar; att vi kan slappna av och bara låta det vara. Det är tilliten till att universum som sådant stöttar oss och att vi har de inre resurser som behövs för att klara av vad livet än presenterar oss för.
Så Fundamental tillit betyder att ha tillräcklig tillit för att kunna stoppa vårt skenande sinne, att kunna vara tysta i vårt inre, och att veta att om det är något vi behöver känna till så kommer det till oss. Det betyder att acceptera och lita på tystnaden, stillheten och Varandet. Utan Fundamental tillit litar vi inte på vår egen natur, inte på våra inre resurser och inte heller på att det universum som en gång födde fram oss kommer att sörja för oss och förse oss med det vi verkligen behöver. Utan sådan tillit upplever vi inte oss själva som de universums barn som vi verkligen är. I stället upplever vi oss själva som övergivna, utstötta, lämnade åt vårt öde — och inte bara det, utan också känner vi saknad och att vi har en massa brister. Vi upplever oss som ensamma, isolerade, separerade, utan universums stöd och samtidigt små, oförmögna och kan inte sörja för oss själva. Så vi lever i konstant rädsla, vilket är den grundläggande egenskapen för egot.
Att erfarenhetsmässigt förstå sig på Fundamental tillit och samtidigt utveckla den — att ge sig hän, att släppa taget och att slappna av i det som är — är inte så lätt, eftersom vårt sinne har blivit så komplext i sina försök att ta itu med vår okunskap och misstro. Vårt sinne är splittrat i så många fragment, vilka är i konstant kamp med verkligheten och med varandra. Då sinnet är så komplicerat och harmonilöst kräver det en hel del arbete, intelligens och energi att penetrera den tjocka komplexiteten och mörkret, att upptäcka hur sanningen om verkligheten egentligen ser ut. Verkligheten i sig är väldigt enkel och rättfram, men vi kan inte se den enkelheten och vi kan inte heller se normaliteten med vårt naturliga tillstånd.
Om du observerar dig själv kommer du att snart lägga märke till det kontinuerliga, ständiga inre tjattret. En del av dig kritiserar alltid det du gör, känner och tänker, och talar om att du har fel i hur du känner och tänker, att du inte gör på rätt sätt och att du aldrig kommer att göra det, att du i grunden är en dålig människa. Varför inte vila om du är trött? Varför inte sitta ned, läs din bok, ta en kopp kaffe, titta på tv utan att samtidigt göra något annat? Kan du göra det?
Efter att vi har börjat arbetet med oss själva blir situationen ännu mer komplicerad. Vi sitter där och tittar på tv och börjar tänka
Jag borde inte titta på tv — jag borde meditera eller läsa någon av alla de heliga böckerna i stället för att slösa bort min tid genom att se på detta dumma tv-program.
Vi bråkar med oss själva, kritiserar vår belägenhet
Jag borde vara mera andlig, mer kosmisk, istället för att tycka om den här korkade såpoperan.
Detta är vårt lidande; detta är vår smärta. Vi kan inte låta bli att peta, kan inte låta oss vara. Även när vi mediterar är det sällsynt att vi bara sitter där och låter oss vara.
Gör jag rätt nu? Inget händer ju! Äsch, jag slösar bara bort min tid på det här.
Sällan sitter vi bara där och tillåter vad som än händer. Detta är vad vi menar med disharmonin som uppstår därför att vi saknar tillit. Om vi verkligen har en Fundamental tillit, en djup inre avslappning, blir det möjligt att leva våra liv i kärlek, i uppskattning över livet, i glädje över hur universum tillgodoser oss och våra behov, samt med medkänsla och vänlighet gentemot andra och oss själva. Utan den lever vi defensivt, i konflikt med andra och oss själva, blir självabsorberade och egoistiska.
Att finna vår Fundamentala tillit är att åter få kontakt med vårt naturliga tillstånd, en kontakt som vi förlorade någon gång för länge sedan. När vi genomsyras av vårt ursprungliga naturliga tillstånd blir vår själ och vårt medvetande totalt transparent i förhållande till sanningen om att vi och universum är ett, att verkligheten stöttar oss, att verkligheten till sin natur är god, och att det som händer är oundvikligt rätt eftersom det uppstår ur en inneboende perfektion. När du förstår det förstår du varför det är så viktigt att återfå den Fundamentala tilliten.
Källa
Texten är en fri översättning från delar av Almaas, H.A. (1998:29–). Facets of Unity: The Enneagram of Holy Ideas samt med vissa små kompletteringar för att underlätta tolkningen.
Bli den förste att kommentera