På ett vis är Fundamental tillit grunden för spirituell utveckling, med den påverkar också kvalitén i våra liv som helhet. Den får oss att känna att våra liv utvecklas på ett naturligt sätt, att livet rör sig och fortsätter vidare på vägar och i riktningar som vi måhända inte i förväg känner till eller förstår men som vi ändå känner oss tillfreds med. Om Fundamental tillit är vid handen har våra liv en inneboende känsla av frihet. Då kan en önskan om att veta vartåt allting bär ändå uppstå — inte för att vilja kontrollera utvecklingen, utan av ren nyfikenhet.
Vi kan se i vilken utsträckning den finns i våra liv genom att observera hur vi lever våra liv. Fundamental tillit manifesteras genom våra handlingar snarare än genom tankar eller känslor, eftersom den har sin bas i magtrakten och i och med det är av mer instinktiv natur. Så det är en slags kunskap som vi vanligtvis inte tänker på som just kunskap.
Så Fundamental tillit implicerar således inte att man inte agerar. Det betyder inte att om någon riktar en pistol mot dig så kommer du inte att göra något för att försvara dig. Det betyder i stället att du litar på din impuls att springa iväg — att du litar på din inneboende, djupare intelligens. På motsvarande sätt betyder inte din tillit till att universum tar hand om dig att du passivt stannar kvar i sängen hela dagen lång. I stället tar universum hand om dig genom att se till att du kommer upp och att du ägnar dig åt dina göranden. Därefter vecklar universum ut sig på ett optimalt vis, och en del av den utvecklingen äger rum genom dig och dina handlingar.
När du har gott om Fundamental tillit är du modig och autentisk. Du tar risker. Du låter inte din kapacitet vila. Du engagerar dig helhjärtat i livet, gör vad som känns lämpligt utifrån tilliten att det kommer att gå bra.
Utan särskilt mycket Fundamental tillit känner du dig paralyserad, rädd för att misslyckas och rädd för att bli avvisad. Om du söker en partner betyder Fundamental tillit att du tar risken att starta en konversation med den du attraheras av. Du kanske är lite rädd, men rädslan är inte någon stor sak som låter hindra dig. Hen kanske avvisar dig, men än så då? Du känner dig smidig, flexibel. Trots allt finns det miljarder andra potentiella partners i den här världen! Men utan Fundamental tillit kan ett avvisande kännas som att världen går under, och du känner dig hopplös. Så Fundamental tillit implicerar verkligt hopp.
När den Fundamentala tilliten fördjupats får vi en inre känsla av avslappning som tillåter själen att öppna sig spontant och naturligt. Tilliten påverkar sinnet på ett sådant sätt att vi börjar se att vad som än händer är det rätt även om det är smärtsamt, och saker som vi tidigare har tyckt varit dåliga visar sig inte längre vara det. Vi får en annan inställning, och ser en mer fundamentalt sann bild av universum. Vi ser att allt som existerar i den här världen är rätt och vad som än händer är lika rätt, att inget kan läggas till eller dras i från det som är.
För att se sanningen behöver vi ha tillit till universum. Om där finns endast lite tillit ser vi på universum med stängt sinne, genom det fixerade egots filter. Utan känslan av att universum håller oss kärleksfullt kan vi inte ha någon Fundamental tillit. Hur kan du verkligen släppa allt och låta dig själv bara vara om det inte finns en tillit om att allt är okej, att allt som händer är som det ska? Om du inte har denna slags tillit är du konstant rädd, konstant spänd, konstant kämpande mot verkligheten i såväl yttre som inre bemärkelse.
Då vår Fundamentala tillit inte är tillräcklig kämpar vi, gör vi motstånd, stretar vi; och då behöver vi praktiker och läror för att se att vår kamp är fruktlös och i själva verket utgör problemet. Vi vill alla vara tillfreds med oss själva, med våra liv och med vilken situation vi än hamnar i. Vi vet inte hur vi ska lyckas åstadkomma det, så vi lever i ständig kamp med verkligheten och försöker därigenom åstadkomma harmoni och avslappning, att minska vår oro och rädsla. Men allt vi behöver göra är att sluta kämpa med oss själva och med verkligheten.
Det sägs att lidandet upphör då man blir förverkligad och upplyst, och med detta avses att kampen upphör. Upplysning handlar inte om att inte känna smärta, utan om att inte streta emot och att inte försöka bekämpa den. Det är ju själva definitionen av vad lidande är — att förbanna smärtan.
Källa
Texten är en fri översättning från delar av Almaas, H.A. (1998:27–29). Facets of Unity: The Enneagram of Holy Ideas samt med vissa små kompletteringar för att underlätta tolkningen.
Bli den förste att kommentera