Jag är en maskin. Jag står där bredvid dig och de andra maskinerna. Jag kör mitt program, liksom du kör ditt och de andra köra sina. De grundläggande programmen inprogrammerades redan i biologifabriken, och vi kan när som helst bli omprogrammerade om ägaren tycker att en uppgradering behövs. I bästa fall är programmen lämpliga för hårdvaran — är de inte det får de ersättas med ett annat, eller så justerar man hårdvaran så att den passar programmen. En operation där, och en här. Sen gör jag som ägaren vill.
Ägaren, det är också jag. Det är jag som väljer program till maskinen. Jag är också ett program, fast från kulturfabriken. Därför kan jag bara välja ett visst urval program som ägaren till fabriken har valt. Och ägaren till fabriken, det är du och jag och alla andra vi har runt omkring oss. I fabriken arbetar vi sida vid sida, alla är jämlika — vissa personligheter mer än andra. De som styr och ställer är särskilt mycket jämlika. De som redan har och som vill ha mer. Pengar, materiella ting, resor, njutningar — strävar ständigt efter det goda livet, paradiset, som alltid finns någon annanstans än där de befinner sig. Då gör jag det med, trots att jag föga har. Men de som har, de sätter exempel — eftersom de kan och vill föra sin talan, slå igenom, göra intryck på kulturen. Och ett av mina grundläggande program är att imitera, så jag faller in i ledet. Det gör du med. Vi somnar in.
Bli den förste att kommentera