Jiddu Krishnamurti, född 1895 eller 1896 i Madanapalle i Andhra Pradesh, Indien, och död 1986 i Ojai i Kalifornien, var en indisk talare och författare i frågor som berörde mänsklighetens utveckling. I sin ungdom utbildades och förbereddes han av det teosofiska sällskapet att bli den nye Världsläraren, den nye Messias. Men vid tiden för utnämningen avsade han sig dock uppgiften och lät i stället avveckla den organisation, Order of the Star in the East, som hade utvecklats för att stödja honom i den tilltänkta rollen. Hans huvudintresse kom därefter i stället att kretsa kring människoartens psykologiska revolution, sinnets natur, meditation, utforskande av mänskliga tillstånd och relationer, och att få till stånd radikala förändringar i samhället.
Jiddu Krishnamurti (JK) betonade ständigt behovet av en revolution i psyket hos varje enskild människa och ansåg att en sådan revolution inte kan åstadkommas genom någon extern entitet eller auktoritet — vare sig genom det religiösa, politiska eller sociala. I stället, menade han, måste var och en vara sitt eget ljus. Sådana budskap ägnade han sig åt under resten av sitt liv — vilket kom att bli ca 60 år — att sprida i sina många tal och samtal i många olika delar av världen samt i sina böcker. Han levde som han lärde — hade ingen lojalitet till vare sig nationalitet, kast, religion, filosofi eller något annat som skulle kunna begränsa friheten.
Innehåll
Uppväxt (1895–1909)
Exakt födelsedag är och har varit en tvistefråga. Klart står dock att JK föddes i den lilla staden Madanapalle i Madras (dagens Chittoor-distrikt i Andhra Pradesh, Indien) någon gång mellan maj 1895 och maj 1896. Han kom från en familj av fromma hinduiska brahminer och hans far, Jiddu Narayana, arbetade som tjänsteman vid brittiska kolonialadministrationen. JK hade en nära relation till sin mor, Sanjeevappa, som dock dog när han var tio år gammal. Totalt fick föräldrarna elva barn, varav sex överlevde barndomen.
År 1903 bosatte sig familjen i Cuddapah, där JK vid ett tidigare tillfälle hade ådragit sig malaria — en sjukdom som han skulle få kämpa med många gånger under många år. Han ansågs vara ett känsligt och sjukligt barn, sades vara “vag och drömmande”, och han antogs ofta för att vara intellektuellt funktionshindrad. Han misshandlades regelbundet av sina lärare och även hemma av sin far. I de memoarer han senare skrev som nittonåring beskrev han sina speciella psykiska upplevelser som ung, t.ex. att han hade kunnat se sin döda syster och mor. Naturen utvecklade han tidigt ett särskilt starkt band till, vilket han kom att behålla livet ut.
Fadern gick i pension i slutet av år 1907, och tvingades senare av ekonomiska skäl att söka arbete på teosofiska samfundets huvudkontor i Adyar. Teosof hade han dock varit sedan 1882, vilket kanske förklarar varför hans sökte sig dit. Småningom fick han anställning som kontorist och flyttade dit med sin familj i början av 1909, där de tilldelades en liten stuga strax utanför samfundets område.
Upptäckten (1909)
Som tonåring upptäcktes JK 1909 på stranden invid floden Adyar av Charles Webster Leadbeater, en av ledarna inom det teosofiska samfundet. Denne fann pojken vara besynnerligt avvikande från de andra då han kunde se den mest underbara och osjälviska aura hos honom. Samtidigt ansåg Leadbeaters adjutant Ernest Wood, som brukade hjälpa JK med läxorna, att pojken var “synnerligen korkad”. Leadbeater, med sin klärvojanta begåvning, var dock övertygad om att pojken skulle bli en andlig lärare och en stor talare — och det sannolika “fordonet för Herren Mitreya” (Messias), som enligt den teosofiska läran var en avancerad andlig entitet som med jämna mellanrum förekom på jorden för att leda mänsklighetens vidare i sin evolutionära utveckling.
Ett annat vittnesmål — Pupul Jayakar, som 75 år senare gav ut en biografi om JK — beskrev honom på följande sätt:
Pojken sa alltid “Jag gör vad du vill.” Det fanns ett inslag av underkastelse och lydnad. Pojken var vag, osäker, grumlig i tanken, och verkade inte bry sig om vad som hände runt omkring honom. Han var som ett kärl med ett stort hål i — oavsett vad kärlet fylldes med så rann det bara igenom. Ingenting blev kvar.
Förberedelser inför ankomsten (1909–1921)
Men JK kom under det teosofiska samfundets omsorger. Leadbeater och ett litet antal betrodda medarbetare åtog sig uppgiften att utbilda, skydda och över huvud taget förbereda honom inför att axla manteln som den förväntade Världsläraren. JK (som kom att kallas Krishna) och hans yngre bror Nityananda (kallad Nitya) fick privatundervisning av samfundet i Madras. Förhållanden som kom att bytas mot en mera välbemedlad tillvaro bland europeisk societet, då pojkarna senare skickades utomlands för vidare utbildning. Alltihop var så långt man kan tänka sig från de förhållanden som JK tidigare hade levt under. Senare i livet fick han då och då frågan om vad han trodde skulle ha hänt honom om han inte hade upptäckts av Leadbeater där på stranden invid Adyar. Svaret lät inte dröja på sig: “Jag skulle ha dött”. Han såg det som en livräddande händelse.
Trots svårigheterna med skolarbetet och den bristande fysiska kapaciteten, klarade i varje fall den då 14-årige JK av att inom sex månader lära sig tala och skriva en tillräckligt god engelska. Med tiden hann JK därtill utveckla ett starkt band till Annie Besant, den andra ledaren jämte Leadbeater för det teosofiska samfundet och i vilken JK kom att se en surrogatmamma. Fadern, som inledningsvis varit positiv till att Besant blev förmyndare till JK, sköts snart i bakgrunden i takt med att hans son drog till sig allt större uppmärksamhet. Fadern försökte därför få förmyndarskapet upphävt genom att 1912 stämma Besant, vilket renderade i en långdragen juridisk process som slutade med att Besant fick vårdnaden om både JK och lillebror Nitya. Som en följd av denna separation från fadern och familjen blev därför de båda pojkarna alltmer beroende av varandra.
Året innan, d.v.s. 1911, etablerade det teosofiska samfundet Order of the Star in the East (OSE) för att förbereda världen på den förväntade Världslärarens ankomst. JK utsågs (endast 15–16 år gammal) som dess överhuvud, med seniora teosofer på ett antal andra poster inom ordern. Medlemskapet var öppet för alla som godtog doktrinen om den kommande Världsläraren. Kontroverser uppstod dock snart, både inom det teosofiska samfundet och utan för det, i hinduiska kretsar och i indisk press. Det hindrade dock inte samfundet från att ta de båda pojkarna till England i april månad, där JK höll sitt första offentliga tal i London. Hans första skrifter hade också börjat dyka upp här och var, publicerade i häften som spreds av samfundet samt i teosofiska och OSE-anknutna tidskrifter. Innan första världskrigets utbrott 1914 hann pojkarna besöka flera andra europeiska länder, alltid i följe med ett teosofiskt sällskap. Vid den tiden hade JK för första gången lyckats förvärva ett visst personligt ekonomiskt oberoende, tack vare bidrag från välbemedlade givare.
Utbildningsmässigt var teosoferna angelägna om att att den tilltänkte Världsläraren skulle få såväl korrekt spirituell som sekulär vägledning och utbildning. Detta inkluderade rigorös träning i idrott, undervisning i ett antal ordinarie skolämnen, lektioner i teosofi och religion, yoga och meditation, hygien och kunskaper om det brittiska samhället och dess kultur. Parallellt med detta tog Leadbeater på sig rollen som vägledare i syfte att förse JK med mystikerinstruktioner, något som endast ett fåtal fick kännedom om.
Medan han hade en naturlig fallenhet för idrott hade JK alltid problem med de formella delarna av skolningen, vilket senare bl.a. visade sig i flera misslyckade försök med universitetsstudier. Han var helt enkelt inte akademiskt sinnad. Dock fanns där en talang för språk — han kom jämte engelskan att behärska t.ex. franska såväl som italienska och spanska, mer eller mindre flytande.
Det stod klart tidigt att han ägde en inneboende personlig magnetism — inte en fysiskt varm sådan, utan snarare känsloladdad och samtidigt åtstramad, benägen att inspirera andra till vördnad. Hans offentliga image, som kultiverades av teosoferna, kom att karakteriseras av ett välpolerat yttre, ett glasklart syfte, en kosmopolitisk utblick och en andlig, nästan himmelsk avskildhet i uppträdandet. Något som han förvaltade livet ut. Dock, under uppväxten kunde han vara rebellisk mot de vuxna och var ibland känslomässigt instabil, kände obehag inför regimen som ålagts honom — tydligt obekväm med publiciteten kring sig — och uttryckte emellanåt tvivel gentemot den framtid som föreskrivits honom.
Efter krigsslutet 1918 for JK tillsammans med sin bror iväg på en serie föreläsningar, möten och diskussioner runt om i världen, vilket var ett led i hans uppgifter som överhuvud för OSE. Han fortsatte också med sitt skrivande. Innehållet i hans tal och skrifter kretsade kring orderns arbete och dess medlemmars förberedelser inför ankomsten. Hans tal beskrevs inledningsvis som tveksamt stakande och upprepande, men med tiden fick han allt bättre självförtroende och tog gradvis över kommandot för mötena.
Kär för första gången blev han 1921 — i en sjuttonårig amerikansk flicka vid namn Helen Knothe, vars familj hade samröre med teosoferna. Denna erfarenhet dämpades dock av insikten om att hans förväntade livslånga plikt uteslöt vad som annars skulle betraktas som ett vanlig förhållande, och vid mitten av 1920-talet hade de två glidit isär.
Uppvaknande och revolution (1922–1925)
Under 1922 reste så JK och Nitya från Sydney till Kalifornien, där de kom att bo i en stuga i Ojai-dalen. Det ansågs att klimatet där kunde vara gynnsamt för brodern, som hade fått diagnosen tuberkolos och hans vacklande hälsa hade blivit ett allt större bekymmer för JK. I Ojai träffade de Rosalind Williams, en ung amerikanska som blev god vän med dem båda och som senare kom att spela en viktig roll. För första gången kunde de två bröderna leva utan att vara direkt övervakade av sitt teosofiska sällskap, och de fann att livet i dalen var behagligt. Småningom upprättade anhängare en fond, varmed kunde köpas en stuga med omgivande tomt till bröderna. Detta kom i fortsättningen att bli JK:s officiella residens.
Under augusti och september det året genomgick JK en livsförändrande upplevelse under tiden i Ojai. Den har på olika sätt beskrivits som ett spirituellt uppvaknande, en psykologisk transformation och en fysisk rening. De inledande händelserna ägde rum i två distinkta faser: först en tre dagar lång spirituell erfarenhet, därefter ett två veckors långt tillstånd som JK och andra runt omkring honom har refererat till som processen. Tillståndet återkom frekvent, med ojämna mellanrum och med varierande intensitet ända tills hans död.
Enligt vittnen började det med att JK klagade över en ihärdig smärta i nacken. Symptomen förvärrades under de två därpå följande dagarna, med tilltagande smärta och känslighet, aptitlöshet och emellanåt ett osammanhängande och förvirrat svammel. Han tycktes förlora medvetandet, men kunde senare meddela att han mycket väl hade varit medveten om sin omgivning och att han i det tillståndet hade erfarit en “mystisk union”. Nästkommande dag intensifierades symptomen och upplevelsen ytterligare, med ett klimax i en känsla av att en “enorm frid” infunnit sig. Detta tillstånd, processen, började påverka honom allt mer och under september och oktober det året återkom det nästan varje natt. I fortsättningen återkom processen då och då med varierande grad av smärta, fysiskt obehag och känslighet, ibland föll han in i ett barnlikt sinnestillstånd och ibland till synes medvetslöshet — vilket förklarades med att antingen gav hans kropp upp inför smärtan eller att hans sinne hade gjort det.
Upplevelserna följdes av vad som ibland har beskrivits som “välsignelsen”, “oändligheten”, “heligheten”, “vidsträcktheten”, men oftast “annorlundaskapet” eller “det andra”. Det var ett tillstånd som skilde sig från processen, då det följde honom nästan jämt under resten av hans liv och gav honom en känsla av vara beskyddad. JK beskrev det i sin anteckningsbok på följande vis dagen efter han haft känning av processen:
… vaknade tidigt med den där starka känslan av annorlundaskap, av en annan värld som är bortom tanken… där det finns en förhöjd känslighet. Känslighet, inte bara inför skönhet utan också alla andra ting. Grässtrået var fantastiskt grönt; det inrymde ett helt spektrum av färger; det var intensivt, bländande och samtidigt så litet, så lätt att förstöra…
Sådana upplevelser av annorlundaskap skulle även följa honom i hans dagliga liv:
Det är märkligt hur, under en eller två intervjuer, denna styrka, denna kraft kunde fylla rummet. Den uppfyller ens öga och andning. Den kommer till ett varandetillstånd, plötsligt och oväntat, med en kraft och intensitet som är nästan övermäktig, vid andra tillfällen kan den komma tyst och fridfullt. Men den finns där, vare sig man vill det eller ej. Det finns dock ingen möjlighet att vänja sig vid den, den är alltid ny…
Leadbeater och andra teosofer menade att man kunde förvänta sig att en Världslärare skulle ha paranormala upplevelser, men de var inte desto mindre förbluffade och främmande inför över hur dessa utvecklade sig. De låg inte riktigt i linje med vad som kunde förväntas efter all den planering och skolning som teosoferna hade tillägnat JK, och man förstod inte hur man skulle hantera det. Det var något nytt, något främmande, och det kom att bli startpunkten för JK:s utveckling som individ, då det var något som uppstod spontant inom honom själv i stället för att bli pålagt honom utifrån. Det kom att utveckla sig till den jordmån som hans nyfunna känsla av självförtroende och självständighet kunde slå rot i — en omvälvande vändpunkt i livet.
Nyheterna om dessa mystiska upplevelser spred sig dock och startade rykten om hans Messiasstatus, vilka nådde sin feberaktiga höjdpunkt 1925 då det var dags att fira det teosofiska samfundets 50-årsjubileum. Växande förväntningar om att extraordinära händelser skulle inträffa vid det årets konvent, och allt det grova smicker som detta medförde, bidrog till JK:s växande obehag. Prominenta medlemmar och deras fraktioner började försöka positionera sig inför den förväntade ankomsten, så att de skulle ligga bra till. Extraordinära uttalanden om spirituellt avancemang gjordes av flera aktörer, motstreds av andra och skapade en ökad inre politisk spänning inom samfundet, inför vilket JK kände sig alltmer alienerad.
Men det skulle komma mer. Nityas ihållande hälsoproblem hade periodvis förvärrats, och den 13 november 1925 dog han plötsligt i Ojai vid en ålder av 27 år. Dödsorssak angavs vara komplikationer efter en influensa, i kombination med turberkolos. Trots den bristande hälsan under lång tid kom hans död oväntat och skakade fundamentalt om JK:s tilltro till de teosofiska ledarna, som hade försäkrat honom om att Nitya var så pass viktig för JK:s livsuppgift att han inte kunde dö. En övertygelse som delades av Annie Besant och den innersta kretsen kring JK. Men nu ägde en total revolution rum inom JK gentemot ledarna och den hierarki de hade byggt upp. Därutöver hade brodern utgjort den sista levande länken till hans familj och ursprung samt var den enda person som han kunde tala helt öppet och ärligt med, hans bäste vän och kompanjon. Enligt ögonvittnen blev han totalt förkrossad när nyheten om brodern kom, men tolv dagar senare var han oerhört stilla, strålande och fri från sentimentalitet och negativa känslor. Där fanns inte en skugga som kunde antyda vad han hade gått igenom.
Frigörelse, upplösning och efterspel (1925–1929)
Under de kommande åren utvecklades JK:s nya vision och medvetande. Nya koncept dök upp i hans tal, diskussioner och korrespondens, tillsammans med en utvecklande vokabulär som blev alltmer befriad från teosofisk terminologi. Hans nya riktning i livet nådde sitt klimax 1929, då han avvisade Leadbeaters och Besants försök att få honom att fortsätta med OSE. Den 3 augusti lät han så upplösa ordern vid det årliga Star Camp i holländska Ommen. Han gjorde klart att hans beslut kom efter moget övervägande under två års tid, samt att
Jag vidhåller att Sanningen är ett väglöst land, och du kan inte närma dig Sanningen på någon som helst väg, genom någon religion eller sekt. Det är min åsikt, och jag vidhåller den absolut och villkorslöst. Den Sanning som är gränslös, villkorslös, omöjlig att närma sig på någon som helst väg, kan inte organiseras; inte heller bör någon organisation formas för att leda eller tvinga människor in på en speciell väg. … Detta är inget magnifikt dåd, för jag vill inte ha några som följer mig, och det menar jag. I den stund då du följer någon annan slutar du att följa Sanningen. Jag bryr mig inte om huruvida du uppmärksammar vad jag säger eller inte. Jag vill göra vissa saker i världen och jag kommer att göra dem med orubblig koncentration. Jag bryr mig bara om en essentiell fråga: att frigöra människan. Min önskan är att befria henne från alla burar, från all rädsla, och inte att grunda nya religioner eller sekter, inte heller etablera nya teorier eller filosofier.
Efter upplösningen av OSE vände prominenta teosofer sig emot JK, inklusive Leadbeater som kanske något överrumplad menade att ankomsten hade gått helt fel. JK hade ju fördömt all organiserad tro, idén om att det skulle finnas gurus och konceptet lärare-följare, och i stället svurit att han skulle arbeta för att göra människor absolut och villkorslöst fria. Detta var inte vad det teosofiska samfundet hade som syfte för sin verksamhet…
JK sade upp relationen till de olika fonder och organisationer som var knutna till det upplösta OSE, inklusive det teosofiska samfundet, och återlämnade de pengar och den egendom som hade donerats till ordern — däribland ett slott i Holland och 5 000 tunnland (20km2) mark.
Mitt i livet (1930–1950)
Mellan 1930 och 1944 ägnade sig JK åt att turnera med sina tal och att publicera sina skrifter. Ojai hade blivit basen för hans nya verksamhet, där han tillsammans med vännen Rajagopol från OSE och Rosalind Williams bodde i huset som blev känt som Arya Vihara (fritt översatt till Rättfärdighetens rike, min anm.). Nämnde Rajagopol fick ansvara för administration och organisation av verksamheten, då JK ägnade hela sin tid åt att tala och meditera. Detta medan Rosalind fick rollen som sekreterare och redaktör samt manager för JK. Rajagopol och Rosalind hade gift sig 1927, men deras äktenskap blev inte särdeles lyckligt. Som en konsekvens fördjupades vänskapen mellan JK och Rosalind, och den sägs ha utvecklat sig till en kärleksrelation som började 1932 och varade i 25 år (vilket offentliggjordes först 1991, efter JK:s död).
Under 1930-talet talade JK i Europa, Latinamerika, Indien, Australien och USA. 1938 träffade han Aldous Huxley, med vilken en nära och långvarig vänskap uppstod. De delade oron över den förestående storkonflikten i Europa, vilken de ansåg vara en effekt av en alltför stor nationalism. JK:s inställning till andra världskriget tolkades ofta som pacifism och även som omstörtande under perioder då patriotismen blåste stark över USA — under en tid stod han under FBI:s övervakning. Under större delen av kriget, 1940–1944, höll han inga tal. I stället levde och verkade han på Arya Vihara, som hade kommit att utvecklas till en självförsörjande farm och vars överskott gick till hjälpinsatser i Europa.
Han återupptog sina tal i Ojai i maj 1944 och på hösten 1947 for han till Indien på turné, där han drog till sig nya, unga intellektuella. Vid detta tillfälle träffade han systrarna Pupul och Nandini Mehta, med vilka han kom att få livslånga relationer. De var också närvarande vid en process som inträffade 1948 i Ootadamund.
I efterkrigstidens Indien kom mången prominent person för att träffa JK, däribland premiärminister Jawaharlal Nehru. I sina möten med Nehru kom JK länge att utveckla sina läror, och sade vid det tillfället:
Förståelsen för självet kan endast ske i relationer, i att iaktta sig själv i relation till andra människor, idéer och med tingen; till träden, jorden och världen omkring en och världen inom en. Relationer är spegeln i vilken självet avslöjar sig. Utan självkännedom finns det ingen bas för vare sig de rätta tankarna eller handlingarna.
Varpå Nehru frågade: “Hur börjar man?” På detta svarade JK:
Börja där du är. Läs varje ord, varje fras, varje stycke hos sinnet när det driver på genom tanken.
Postzenith (1960–1986)
JK fortsatte med sina tal och offentliga föreläsningar, gruppdiskussioner och med individer runt om i världen. På det tidiga 1960-talet blev han bekant med fysikern David Bohm, vars filosofiska och vetenskapliga intresse gällande den fysiska världens essens samt det psykologiska och sociologiska tillståndet för mänskligheten fann motsvarigheter inom JK:s filosofi. De båda männen blev snart nära vänner och påbörjade en gemensam undersökning i formen av personliga dialoger — och ibland gruppdiskussioner — som periodvis fortsatte under nästan två decennier. Flera av dessa diskussioner publicerades i form av böcker eller delar av böcker och attraherade en större publik (däribland forskare) till JK:s idéer. Trots att hans filosofi sträckte sig över så olika fält som religion, utbildning, psykologi, fysik och studier om medvetandet blev han aldrig särskild känd i akademiska kretsar. Oavsett det träffade han och diskuterade med fysiker så som Fritjof Capra och George Sudarshan, biolgen Rupert Sheldrake, psykiatern David Shainberg och flera psykoterapeuter med olika teoretisk orientering. Den långa vänskapen med Bohm skakades om under de senare åren, och trots att de kunde överbrygga sina olikheter och förblev vänner tills JK:s död återfick relationen aldrig sin tidigare glöd.
På 1970-talet träffade JK flera gånger Indiens dåvarande premiärminister Indira Gandhi, med vilken han hade långtgående och i vissa fall ytterst seriösa diskussioner med. Det finns de som menar att hans budskap i dessa diskussioner fick Gandhi att lätta på vissa säkerhetsåtgärder som hon hade infört under perioder av politisk turbulens.
Under 1970-talet började JK:s nära relation till Rajagopals att avta alltmer, vilket fick en upprinnelse i att han stämde denne för att kunna återta donerad egendom och fonder, liksom publikationsrättigheterna till hans egna skrifter, manuskript och personliga korrespondens — vilka alla nu fanns i Rajagopals ägo. Rättstvisten och dess efterföljande motanklagelser fortsatte under flera år, men mycket egendom och material återbördades till JK under hans livstid. Parterna i tvisten kom dock inte helt överens förrän kort efter hans död.
1984 och 1985 talade JK inför inbjudna åhörare på FN-högkvarteret i New York, inom ramen för Pacem in Terris-samfundet. I november 1985 besökte han Indien för sista gången, och höll där en serie farvältal och -diskussioner till och med januari 1986 — således 90 år gammal. Det sista talet inkluderade de fundamentala frågorna som han hade ställt genom åren, såväl som nya frågeställningar som rörde vetenskapliga och tekniska framstegs påverkan på mänskligheten. Han hade sagt till sina vänner att han inte ville bjuda in döden, men var inte säker på hur länge hans kropp skulle hålla (han hade då förlorat mycket i vikt), och när han inte längre kunde tala så skulle han inte längre ha något syfte. I sitt sista tal, den 4 januari 1986 i Madras, bjöd han för sista gången in åskådarna att tillsammans med honom undersöka undersökningens natur, teknologins effekter, livets och meditationens väsen, tillika skapelsens.
JK bekymrade sig för vilket arv han skulle lämna efter sig; att han oavsiktligt skulle framstå som en karaktär vars läror hade delgetts endast några få utvalda personer, snarare än till världen i stort. Han önskade att ingen skulle ta sig rätten att tolka hans läror, och därför varnade han vid flera tillfällen sina närstående om att de inte fick utge sig själva för att vara talespersoner på hans bekostnad och inte heller ta sig rollen som hans efterföljare.
Några få dagar innan han dog deklarerade han i ett kort uttalande att ingen hade förstått vad som hade hänt med honom (det som hade lett fram till hans läror). Han tillade att den oerhörda energi som opererade genom honom under hans livstid skulle försvinna i och med hans död — åter implicerande att efterföljare var en omöjlighet. Emellertid erbjöd han hopp genom att säga att människor kunde närma sig den energin och därigenom vinna ett visst mått av förståelse — om de levde som lärorna föreskrev. I tidigare diskussioner hade han jämfört sig med Thomas Edison: han hade stått för det hårda arbetet, nu behövde andra bara slå på strömbrytaren.
Jiddu Krishnamurti dog av bukspottkörtelcancer den 17 februari 1986, vid en ålder av 90 (eller 91) år. Kvarlevorna kremerades.
Krishnamurtis läror i sammandrag
JK efterlyste en radikal invändig revolution i människans psyke, vilket han såg som det enda och absolut nödvändiga sättet att överkomma konflikter och lidanden i världen. Han beskrev etablerandet av en total psykologisk ordning, vilken också skulle medföra en utvändig ordning i livets alla skeden. För att nå det målet undersökte han på djupet orsakerna bakom konflikter och oordning. Hans tal kom därmed att till stor del handla om djupare problem — så som rädsla, begär och förväntningar på framtiden — till vilka han kopplade den bedrägliga, psykologiska tiden. Han påpekade också att endast en verbal förståelse för hans läror var otillräckligt för att en förändring skulle kunna äga rum samt att ord och inre bilder kunde utgöra hinder för en direkt observation av det inre. Som ett resultat av detta upplevda behov av omedelbarhet i lärandet skrev JK förhållandevis litet och hans publicerade verk utgörs till stor del av transkriberade offentliga tal. Emmellertid förberedde han en sammanfattning åt sin biografiförfattare Mary Lutyens:
Kärnan i Krishnamurtis läror inryms i uttalandet som gjordes 1929 när han sa att “Sanningen är ett väglöst land”. Människan kan inte komma sanningen nära genom någon organisation, genom trosbekännelser, genom dogmer, präster eller ritualer, inte genom filosofiska kunskaper eller psykologiska tekniker. Människan måste finna den genom spegling i relationer, genom förståelse för hennes eget sinne, genom observation och inte genom intellektuell analys eller introspektiv dissekering. Människan har i sig själv skapat bilder som skyddande stängsel — religiöst, politiskt och personligt. Dessa manifesteras som symboler, idéer, tro. Tyngden av dessa bilder dominerar människans tänkande, relationer och dagliga liv. De är orsaken till våra problem, eftersom de skiljer människor åt i varje relation. Hennes perception av livet formas efter de koncept som redan etablerats i hennes sinne. Innehållet i hennes medvetande utgör hennes medvetande, och det innehållet är gemensamt för alla människor. Det som är individuellt är hennes namn, hennes former och den ytliga kultur hon tillgodogör sig från omgivningen. Det unika för varje individ ligger inte i det ytliga, utan i den totala friheten från innehållet i medvetandet.
Frihet är inte någon reaktion; frihet är inte ett val. Människor förespeglar sig att då de kan välja är de fria. Men frihet är genuin observation utan riktning, utan rädsla för bestraffning och inte heller belöning. Frihet har inget motiv; frihet finns inte i slutet av människans evolution utan ligger i det första steget i hennes existens. I observationen börjar man upptäcka bristen på frihet. Frihet finns i den vallösa uppmärksamheten i vår dagliga tillvaro.
Tanke är tid. Tankar föds av erfarenheter, av kunskaper vilka är oskiljbara från tid. Tid är den psykologiska fienden för varje människa. Våra handlingar baseras på kunskaper och därför tid, så människan är alltid en slav under det som har varit.
När människan blir uppmärksam på rörelsen i hennes eget medvetande kommer hon att se uppdelningen mellan tänkaren och det tänkta, observatören och det observerade, upplevaren och det upplevda. Hon kommer att upptäcka att denna uppdelning är en illusion. Då finns bara ren observation, vilket är insikt utan tidens skugga. Denna tidlösa insikt medför en djupt radikal förändring i sinnet.
Total negation är det positivas essens. Där det finns negationer av alla ting som inte är kärlek — så som exempelvis begär och strävan efter njutning — då finns kärleken, med dess medkänsla och intelligens.
Skolor
JK grundade flera skolor runt om i världen — däribland Brockwood Park School i England, som var hans enda internationella lärocenter, och The School KFI i Indien. När han tillfrågades kunde han ange följande utbildningsmål:
- Ett globalt synsätt: En vision om helhet, som en distinktion från enskilda delar; det skulle aldrig finnas någon sekteristisk inställning, utan alltid ett holistiskt perspektiv fritt från alla fördomar.
- Ett intresse för människan och miljön: Mänskligheten är en del av naturen, och om inte naturen vårdas kommer bumerangeffekter slå tillbaka på människan. Endast den rätta utbildningen och djup tillgivenhet för människor överallt på jorden kommer att lösa många problem — inklusive de miljöutmaningar vi ställs inför.
- En religiös anda, vilken inkluderar ett vetenskapligt temperament: Det religiösa sinnet är en-samt, inte isolerat. Det är gemensamt med alla människor och med naturen.
Stiftelser och föreningar
JK grundande också flera stiftelser, medan andra tillkom efter hans död. Några sådana är exempelvis Krishnamurti Foundation of America, Krishnamurti Foundation of India, och Krishnamurti Foundation Trust. Det finns också en rad föreningar runt om i världen som ägnar sig åt att studera JK:s läror, däribland Krishnamurti Center i Stockholm.
Källor
Alan Gullette, Krishnamurti Center i Stockholm, Lives in the Shadow With J. Krishnamurti, Wikipedia (engelska), Wikipedia (svenska).
Slutord
Det har inte varit alldeles lätt att försöka fånga Jiddu Krishnamurtis läror och liv i så få ord som ovan. Därför är jag djupt tacksam för att det finns så utförliga källor som bl.a. Wikipedia. Faktamässigt kan säkert ett å annat diskuteras, som sig bör när det gäller levnadsskildringar och spirituella läror, men överlag hoppas jag att jag har gett en någorlunda rättvisande bild av honom. Därtill är hans läror inte alltid så lätta att ta till sig för en nybörjare, men med tiden har jag märkt att man kan bli rikligt belönad… efter många, många timmars tittande och lyssnande på framför allt YouTube-klipp samt läsande av en och annan bok. Detta har med säkerhet många andra före mig erfarit — exempelvis så skilda figurer som Eckhart Tolle, Marshall Rosenberg (Non Violent Communication), författarparet Don Riso & Russ Hudson (Enneagram Institute)… samt inte minst Bruce Lee, vilka alla har citerat JK vid olika tillfällen. För den sistnämnde av de uppräknade personerna kom han att ha en avgörande betydelse för dennes syn på sin egen och på sin kampsports utveckling.
Bli den förste att kommentera