För en vecka sedan upplevde jag crescendot i en process som ledde till en allt sämre minnesförmåga. Jag var på väg till konsert i huvudstan med två kompisar, och blev alltmera varse hur jag fick allt svårare att uttrycka mig och tänka över huvud taget. Och fick, inte minst, fullt upp med att hantera intryck från omgivningen — med långsamhet och förvirring som följd.
Symtomen hade varit på väg i ungefär en veckas tid och jag blev alltmer fundersam över mig själv. Medveten om den allt tydligare oförmågan att både lagra minnen (vilket vid det här tillfället innebar svårigheter att komma ihåg vad kompisarna sagt) och att återhämta dem (att själv kunna prata och referera till historiska händelser), men till synes hjälplös att göra något åt det. Var det här de första tydliga tecknen på att jag var på väg att bli dement, vid 48 års ålder?
Nej, för det var inte första gången sådant inträffade. Tvärtom har mitt liv varit fyllt med episoder av förlorad minnesförmåga; alltsedan jag gick in i väggen i januari 2005. I år innebär det nio år av svajande minnesförmåga och därmed ett lika svajande självförtroende. Ty minnesfel är inte sexigt i tider som våra. Tvärtom är vi stenhårt beroende av ett välfungerande minne, i arbetsliv såväl som privat. För så fort minnet klickar så blir man i alltför hög grad beroende av andra, och beroende värderas som något fult i tider då självständighet är kung. Eller så avslöjar jag bara här min egen syn på saken, mitt eget behov av att kunna klara mig själv? Något som i sin tur beror på min introverta och något högkänsliga läggning?
Efter några dagars medicinering med B12 och folsyra börjar jag dock fungera allt bättre. Till slut lyckades jag således påminna mig om att detta varken behövde vara början på Alzheimers eller ett återfall in i utmattningssyndrom. Efter att först på ett närmast desperat sätt ha letat efter och försökt använda olika appar som är tänkta att stimulera minnet, med det enda nedslående resultatet att jag blev alltför väl påmind om hur dåligt jag fungerade. Att ge sig på korsord eller sudoko var inte att tänka på…
Men nu känns det allt bättre. Trots alla skriverier och diskussioner om hur farligt det är med mediciner, så låt oss komma ihåg att i många fall kan de rädda livhanken — fysiskt såväl som socialt — på många människor. Så även mig, tydligen. Därför är det också lätt att känna tacksamhet för att de finns. I en väldigt krävande och dömande värld…
Bli den förste att kommentera