Älskrädd

Något är på gång i mig själv. Har vetat det en tid. Vet vad det är, men inte vad det blir. Osäkra aningar. Oklara förhoppningar, likt till himlen stigande ballonger som jag drar tillbaka. Rädd för smärtan då de spricker. Vet det sen förr. Och trots vetskapen om att det är i min hand som den spräckande nålen vilar. Det gör det hela värre, så mycket ondare.

Att veta att bara genom att göra något, nästan vad som helst som är typiskt jag, så riskeras alltihop. Att skada någon annan utan att vara medveten om det, än mindre vilja det. Bara genom att vara jag, prata som jag, vara tyst som jag, bete sig som jag, fumla som jag, famla som jag.

En mara. En högst påtaglig och oroväckande sådan. Den plågar mig, härjar i mitt inre. Gör mig rädd för mig själv. Men mest för kärleken.