Nyss hemkommen från en kort promenad i kvällssolen. Kännande. Filosoferande. Kännande promenad.
Inte så långt kvar, blev plötsligt så skrämd. Skrattet, kommet ur en kvinnas kropp, skar mig som itu. Skar mig till blodig ångest.
Nästan inget skrämmer mig så mycket som ljudet av en kvinnas skärande skratt. Hon i uppsluppet sällskap, jag i mitt eget.
Vet inte varför. Det har alltid varit så. Kanske en barndomens trauma?
Jag blöder ymnigt en stund men förflyttar mig ut ur hennes kraftfält. Är åter snart mig själv.
Men då har du ju ett maktmedel att ta till om det skulle knipa: Ha kul :-D. Så får jag plocka fram öronpropparna… å lida lite ;-).
Jodå, promenaden i sig var angenäm på alla möjliga vis. Även att påminnas av känslan skrattskrämd 😉
ååå, vad tråkigt att du mår dåligt av skratt. Jag som skrattar så gärna. 🙂 Hoppas du hade det fint annars på promenaden. 🙂