Ett ”buzz word” som jag har blivit uppmärksam på på sistone är uppmärksamhetskapital. Här redogör jag i korthet för vad det begreppet har betytt för mig i mitt vardagsliv, hur jag har tänkt kring det och länkat ihop det med funderingar som jag hade innan jag bekantade mig med begreppet, samt hur jag har tillämpat det i praktiken.
Första gången jag hörde talas om uppmärksamhetskapital var i det första numret av Holones nyhetsbrev, det som skickades ut gratis. Där fanns en artikel om hur företag i allt högre utsträckning har börjat fokusera på hur den mänskliga hjärnan fungerar för att därigenom förstå hur man på bästa sätt ska ta tillvara människors kognitiva resurser. I stort sett var innebörden den samma som finns angivet på andra ställen. Innebörden är, så som jag har förstått det, att man har börjat uppfatta vår förmåga till koncentration/fokusering som en viktig tillgång som man behöver hushålla med därför att kvalitet framstår som bättre än kvantitet. Men också för att vår förmåga till ”kvalitetstänk” är starkt begränsad, ca 2–3 timmar per dag.
För den som har genomlevt utmattningssyndrom framstår innebörden lätt som metaforiskt insparkade vidöppna dörrar… i rum efter rum. Det är i varje fall min åsikt, och det är väl kanske därmed också en kunskap om såväl mig själv som av människor i gemen som jag har med mig. Sedan ”väggen” har jag tänkt mig vår förmåga till koncentration som dels begränsad i tid (kvantitet) men också begränsad i kvalitet — men att dessa båda aspekter hänger ihop och påverkar varandra. Och utifrån det kan man t.ex. tolka människors till synes irrationella beteende i en rad situationer, inte minst i trafiken som ju närmast inbjuder till studier av detta 🙂 . Vem har t.ex. inte som cyklist irriterat sig på fotgängare i grupp, som har en sällsam förmåga att dels ta plats på den gemensamma gång- och cykelbanan men dessutom verkar totalt ointresserade av att hålla sig själva helskinnade (att bli påcyklad bakifrån borde väl inte vara någon höjdare direkt)… För att inte nämna fotgängare i grupp som kliver rätt ut i gatan utan att göra minsta vink av att se sig för (gäller t.ex. Vasagatan och Stora gatan här i Västerås — hur många påkörningsolycker händer där egentligen?)… Eller den ständigt pågående debatten om bilkörning och mobilanvändning…
Min slutsats är att…
…vi människor har en klart begränsad kognitiv koncentrationsförmåga, som är betydligt mycket mindre än alla de intryck som våra sinnen kan leverera till hjärnan. Ha, det är väl ingen nyhet — eller hur 😀 ?! Nä, det må så vara. Men varför tar vi inte vara på denna kunskap bättre än vad vi gör?
Som utbränd använde jag vissa knep i vardagen i syfte att blockera en stor del av all den stimuli som strömmade emot mig. Inte för att jag ville, utan snarare för att jag var tvungen för att ö.h.t. överleva i vardagen. Det var både mentala redskap (t.ex. mindfulness) och artefakter (t.ex. öronproppar). Allt eftersom rehabilitering löpte på i sakta mak så kunde jag lämna dessa bakom mig, eftersom jag började fungera allt bättre. Men nu, i samband med att jag funnit begreppet HSP och därmed har börjat se på mig själv i ett något vidare perspektiv (från barndomen och framåt), så har jag åter börjat tillämpa vissa strategier. Strategier som borde kunna vara allmänt tankegods, tänker jag. Kanske i synnerhet för den som är mer lagd åt det introverta hållet?
Konkret innebär det två hjälpmedel. Grovt sett kan man kanske säga att det ena hjälper till med kvantitativa aspekter och det andra med kvalitativa. I det första fallet handlar det om pomodoro-tekniken, som är ett sätt att tidsbegränsa fokuseringen och antalet uppgifter för denna fokusering:
I det andra fallet ”stänger” jag av ett visst sinne, i mitt fall öronen m.h.a. öronproppar. Än så länge har jag inte kombinerat de båda metoderna, men det ligger väl i ”röret” och teoretiskt sett borde det ge en fundamental boost 🙂 . Detta eftersom var och en av teknikerna har fungerat riktigt bra för min del när jag har arbetat. Jag får mer gjort utan att för den skull bli lika trött efteråt. Därför blir det också roligare att interagera med människor i min omgivning när jag plockat ur propparna — varje samtal känns så fräscht på något vis. Helt klart en vinna-vinna-situation således 😛 !
Bli den förste att kommentera