På årets första dag skriver Ann-Charlotte Marteus i Expressen om något som spårat ur i tv-programmet På spåret: De förlegade könsrollerna.
Jag tycker att skribenten har en viktig poäng. Men det tarvar att man ser det väsentliga i det hon skriver. Och det jag finner väsentligt är inte att hon, vilket kanske alltför lätt framstår vid en alltför snabb genomläsning, som så många andra kvinnor i första hand klankar ned på männen. Nej, hon gör något mycket viktigare än så: Det är Kvinnligheten hon har på kornet!
Men jag tänker inte ge mig in i den sedvanliga genus- och jämställdhetsdebatten. Det finns det andra som har gjort, gör och kommer att göra. En sådan debatt tenderar dessvärre att bli ett evigt tuggande om för och emot; att det Manliga hela tiden ställs mot det Kvinnliga; eller att vi i liberalismens förlovade (och alltför förhärligande) värld är fria individer som själva kan välja våra roller och en massa annat bla-bla-bla…
Nej, det jag i första hand är intresserad av här är kombinationen av den statusgivande allmänbildningen (se mitt förra blogginlägg) och tv-underhållning, med ett stänk av genusreflektioner inklämt dessutom.
Kunskaper och självförtroende
Jag vill mena att det i det finns en koppling mellan vad man kan och hur bra självförtroende man har. Den insikten är jag förstås långt i från ensam om. Tvärtom ingår det som en självklar del i varje bok som försöker beskriva de teorier som med ett gemensamt namn brukar kallas utvecklingspsykologi. Där kan man läsa att vi tidigt under uppväxten själva skapar den här kopplingen mellan “Kan själv!” och hur vi successivt blir alltmer självständiga individer.
En tanke som slår mig är då om detta i vid mening också kan gälla kvinnors frigörelse. Eller rättare sagt, så långt den kvinnliga frigörelsen hittills har kommit? För är det något som har slagit mig ofta, bl.a. i På spåret, är hur faktamässigt kunniga många av kvinnorna har varit medan männen som varit i deras sällskap inte har gjort samma intryck av kunnande. Men detta mönster framträder också relativt ofta i privatlivet, och i grund och botten är det nog något vi har levt med ganska länge. Betänkt exempelvis talesättet “Bakom varje framgångsrik man står en förvånad kvinna”. Säger inte det en del om kvinnans syn på mannen, bl.a. vad gäller vilka (bristande) kunskaper han tycks besitta i förhållande till henne (egentligen)?
Endast kunskaper blir inte tv-underhållning
Min tanke är att kvinnor kanske i allt högre grad måste förstå att det räcker inte med att bli ett faktakunskapsmässigt perfekt urverk. Det är inte det som skapar en långlivad attraktion (i betydelsen långlivad status) eller en stadig självkänsla lika lite som det skapar någon vidare god tv-underhållning. För Marteus är en aning orättvis mot På spåret då hon kallar det ett tv-program från 1959. Det finns nämligen moment i På spåret som radikalt skiljer sig från den tidens tv-program: Rabblande av faktakunskaper utgör inte det primära i programidén, det är inte det som får programmet att fortsätta säsong efter säsong. Då hade det endast varit en upprepning eller en variant av Tiotusenkronorsfrågan eller Kvitt eller dubbelt. Så är ju inte fallet, eller hur?
I stället är det vad som händer runt omkring faktakunskaperna som skapar mervärdet som får På spåret att överleva. Det är associationslekarna som på sitt didaktiska vis ska leda de tävlande rätt. Men det är också, eller kanske rent av framför allt, de krumbuktiga och krökta resonemang som de tävlande kan föra då de beskriver hur de har associerat vid leverans av fel svar. Det är i första hand sådana moment som ger nerv åt programmet, som ger det ett ofta oförutsägbart liv liksom program som Så ska det låta eller Doobidoo.
Utan att ha studerat det särskilt vetenskapligt är min uppfattning att påfallande ofta, men naturligtvis inte alltid, är det männen i programmet som levererar dessa krökta resonemang, dessa idéer om hur världen hade kunnat vara. Som publik blir man vittne till hur något kreativt skapas, och i det finns ett kittlande momentum av oförutsägbarhet men också kanske delaktighet då man åtminstone till viss del och för ett ögonblick tillåter sig att falla in i dessa resonemang och idéer.
Woman, get out of the rational box!
Som kontenta ger jag utifrån ovanstående Marteus rätt. Om kvinnor någon gång ska uppleva sig fria på riktigt måste de lära sig att emellanåt släppa på sina inrutade idéer, sin ideologi, som kretsar kring det perfekta, det korrekta, det disciplinerade tänkandet och beteendet (vare sig det handlar om kunskap, vett och etikett, skönhet eller annat som kan knytas till det Kvinnliga). Ty, det tenderar endast att skapa ett beteende som är slavbundet ett i förhand upprättat manuskript. Precis som i tv-rutan blir det i verkliga livet inte speciellt långlivat eftersom attraktionskraften går förlorad i den mekaniska rationalitetens namn. Sen må undersökningar om vad vi svenskar anser ge status säga vad de vill…
Bli den förste att kommentera