Kunskap = Fakta => Allmänbildning = Status?

I gårdagens DN stod att läsa en kort artikel om att svenskar fortfarande anser att det som ger mest status är allmänbildning. Artikelförfattaren passade dock i slutet av artikeln på att i väldigt kort ordalag tillföra lite kritik till en sådan ”svenskhet”: Sedan spelar det ingen roll varifrån kunskapen kommer, från mormor eller från Harvard. Kritiken var försiktigt utformad, och den mindre nogräknade läsaren kunde lätt missa den. Jag tycker dock att kritiken rör vid något mycket viktigt.

Min upplevelse är att vi alltför lätt tenderar att tro att allmänbildning, så här en bit in på 2000-talet, fortfarande är att kunna rabbla fakta. Eller som jag brukar etikettera den sortens kunskap, att-kunskap eller vad/när-kunskap. Det vill säga att vi i första läget lyckas pränta in en massa små fragment av fakta i vår hjärna. Fakta som cirkulerar kring att vi har erfarit något, vad det är som vi har erfarit och när det har inträffat. I andra läget kan vi spotta fram dessa minnesfragment när det inkommer en beställning om att göra så. Goda exempel på den sortens inpräntning och utspottning är allehanda sällskapsspel som t.ex. Trivial Pursuit eller tv-program som t.ex. Vi i femman eller På spåret.

Är lagring av minnen attraktivt?

Hur underhållande sådana spel och tv-program än kan vara så kan jag inte låta bli att tycka att det finns något unket över dem, i varje fall ur ett kunskapsperspektiv. Det andas liksom alltför mycket 1800- och 1900-talsgrundskola över de kunskapsmässiga prestationerna, genom att det sätts ett likamedtecken mellan kunskap och fakta. I mina ögon handlar det mest i sådana sammanhang om att okritiskt lagra och förmedla minnen i hjärnan. Således i huvudsak en träning för minnesceller och mellanliggande neuroner som ska se till att aktivera muskler i lungor, stämband, mun, tunga och läppar så att det går att pressa ut orden som etiketterar minnena. Men, är det kunskap? Och på vilket sätt kan det framstå som något attraktivt, något som kan ge status?

Jag tycker att DN tidigare har berört den här frågan på ett insiktsfullt sätt. Exempelvis i Lisa Irenius artikel från 2007. Jag har klippt ur och infogat valda delar av artikeln nedan:

Jag ser det i en jobbannons: ”Du har allmänbildning.” Detta gamla begrepp lever alltså än. En enkätundersökning förra året visade rentav att allmänbildning är det mest statusfyllda en svensk kan ha. Men vad är allmänbildning år 2007?

Dagens målsättning att elever tidigt ska specialisera sig och sikta in sig på specifika yrken går emot kunskapssamhällets idé om livslångt lärande. Om individen ska kunna omskolas livet igenom krävs en bred snarare än en specialiserad kunskapsgrund. Det ligger i både ekonomins och demokratins intresse.

Men en simpel summering av diverse ämnen (geografi här, fysik där) räcker inte. Allmänbildning borde vara övergripande perspektiv snarare än Trivial Pursuit-kunskaper. Det handlar om en förståelse av grundläggande samhälleliga och mänskliga erfarenheter: kapitalism, lycka, galenskap, kärlek, natur, krig Med en sådan allmänbildning tar eleverna lättare till sig övrig undervisning.

För dagens elever är det självklart att ifrågasätta de sanningar och påståenden läraren förmedlar. Kritiska frågor kan varken tidiga betyg eller ordningsomdömen råda bot på. Det är heller inte önskvärt. Däremot är det viktigt att lärarna har verktyg för att bemöta dem. Här krävs nya perspektiv på undervisningens innehåll. Vem vet, kanske kan nytänkande kring allmänbildning vara en del av lösningen.

Med detta menar jag att Lisa Irenius snubblar in på en annan syn på vad kunskap kan vara och därmed med viss nödvändighet även på vad allmänbildning kan och bör vara. I ett sådant perspektiv handlar det inte längre om endast att- eller vad/när-kunskap, utan snarare om hur-kunskap. D.v.s. att man kan redogöra för hur olika sorters fakta kan hänga samman med varandra, tillika hur de kanske inte hänger samman.

Hur-kunskapens konsekvenser

Med en hur-kunskap aktualiseras med nödvändighet förmågan, intresset och viljan att ha ett reflekterande förhållningssätt till fakta. Fakta som i likhet med små legobitar fungerar som resurser som med retoriska redskap ska fogas samman till större helheter som ger en större bild, en större meningsfullhet. I och med ett sådant förhållningssätt blir också frågorna allt viktigare, samtidigt som svaren kanske inte alla gånger blir det som tillför mest.

Ett nytt klassamhälle växer fram

Mitt inlägg kan ses som ett inlägg i debatten om vilken epok vi lever i. Om det är så att vi, som en del vill mena, lever i ett Kunskapssamhälle så borde det vara en i högsta grad angelägen fråga att diskutera vad Kunskap då är. Men frågan aktualiserar också ett slags nytt klassperspektiv, i takt med att alltfler av dagens ungdomar skaffar sig högre utbildning och därmed i allt högre utsträckning sätter en standard för vad samhällsklasser kan vara. De nya klassgränserna berör då inte i första hand vilka ekonomiska eller materiella tillgångar man som individ eller grupp har, utan snarare om vilka kunskapsmässiga resurser och vilken retorisk förmåga man har: Antingen framstår man som högutbildad eller som lågutbildad. Antingen tillhör man dem som ställer de kreativa frågorna, eller så tillhör man dem som bara vill upprepa svaren som någon annan en gång har gett en.

Vilken samhällsklass tillhör du? Din definition av allmänbildning kan avslöja dig!