Mm, kort rapport efter mötet med den första professionelle där på Manpower Försäkringsmedicin… En läkare med specialisering psykiatri.
Först: Den här typen av utredningar är hopplösa för patienten, klienten, besökaren eller vad man nu väljer att kalla sig. Fick ett batteri med enkätfrågor innan första mötet, och jag var på vippen att dumpa hälften av pappren rätt ned i pappersinsamlingen. Helt hopplösa frågor för en som genomgått något så allvarligt som utmattningssyndrom! Främst har det med tidsaspekten att göra: Den kronologiska referensen är liksom helt “bortglömd”. Som t ex ledtexten: Besvara frågan utifrån hur du uppfattar dig själv i allmänhet, inte just nu. Jaha, sen hur länge sen då då?! Senaste veckan, senaste månaden, senaste halvåret, senaste året, senaste decenniet?! No one knows… and really, no one seems to give a shit about it!
Den typen av frågor blir helt hopplösa efter att man har “väggat”, av det enkla skälet att man aldrig blir den samme igen efter “väggen”. Det som man kan uppfatta som typiska karaktärsdrag före “väggen” kan vara så gott som bortsopade efter… Med resultatet att validiteten på en sådan enkät är lika med noll i princip…
Fasen, jag glömde att be om kopior på de där enkäterna :(… Måste göra det vid nästa besök, så ska jag lägga ut några av dem här så får vi som om t ex DU kan svara på dem?
Nå. Det jag till syvende og sidst ändå tänkte skriva om i det här inlägget gäller hans gjorda och redovisade slutsatser i slutet av samtalet: Han tyckte att jag i nuläget hade en mild depression, vilket borde behandlas med a) En saftig laddning sömntabletter (med motiveringen “konsekvenserna av sömntabletter är betydligt mera godartade än konsekvenserna av störd sömn”, “människor som har god sömn blir inte utbrända”, “människor som blir utbrända har ofta sömnstörningar”); b) Någon antidepressiv psykofarmaka (med motiveringen “det är kliniskt bevisat att antidepressiv medicin bidrar till att nyskapa neuroner”; samt c) Vägledning i någon form av KBT-terapi. Han skulle tro att jag har ca 50% arbetsförmåga i dagsläget, även om det inte var just hans uppgift att bedöma den utan en annan läkare som jag kommer att träffa senare.
Nå. Det var väl inte så mycket nytt under solen, å han förstod väl på nåt vis att jag efterlyst nåt åt det hållet ganska länge. I varje fall vad punkt c beträffar. Vad som dock var nytt för min del var det han konstaterade i punkt b, nämligen det att antidepressiv medicin hjälper till att skapa nya neuroner (hjärnceller, alltså). Det visst jag inte sen tidigare, eller jag kommer i varje fall inte ihåg det… Då förstår jag varför han valde det spåret, vilket kompletterades av att han uttryckte det som att “Om folk bara visste om vad som händer i hjärna vid utmattningssyndrom…! Det är rysligt, men det handlar ju faktiskt om celldöd i hjärnan!”. Åsså visade han på en tvärstnittskarta över en skalle att det är framför allt i det limbiska systemet, eller snarare hippocampus, som påverkas av celldöd… Och hippocampus, vet ju jag sen tidigare, är viktig eftersom det är en slags sambandscentral för minnen, känslor och förnuft. I och med den beskrivingen, så föll puzzlet liksom på plats – därför förespråkade han antidepressiv medicin. Motion är uppenbarligen också bevisat verksamt av samma anledning, men det visste jag ju redan ;-).
Hm. Det var det besöket. Nästa besök hos den sammanhållande läkaren på eftermiddagen blev långt och intensivt och… Ja, jag orkar inte sammanfatta allt på ett begripligt vis… Så jag gör det på ett kortfattat obegripligt vis: Min känsla när jag kom hem därifrån och hunnit samla mig blev… Vilka jäkla idioter!!! Rena Gökboet!
Får se om jag orkar samla mig till en sammanfattande redogörelse småningom, men nu måste jag ta igen mig inför morgondagens grillning med socionomen på Manpower. Så förhoppningsvis kommer det ytterligare bloggrapporter från… Gökboet 2 😉 den här veckan!
Bli den förste att kommentera