Ja, så säger en “expert” som heter Teo Härén i dagens Ny Teknik. Detta som en hyllning till det han kallar härarbete, med vilket han avser det som andra kallar t.ex. distansarbete. D.v.s. att inte endast jobba på plats på kontoret, om det nu inte är nödvändigt eller ens önskvärt, utan att var och en själv kan välja plats för sitt arbete.
Det låter ju bra och är det säkert för många också. Det jag dock skulle vilja få belyst är i vilken utsträckning som härarbete kan bidra, eller inte bidra, till att människor bränner ut sig. Visst, det kan mycket väl vara så som Teo menar att det underlättare för folk att kombinera arbets- och privatliv. Så är det säkert i många fall, å jag kan gott tänka mig mången småbarnsförälder som tycker att det kan vara mycket vunnet på det.
I alla fall på kort sikt. Men, vad händer på lite längre sikt?
För är det något som kräver en väl utvecklad självdisciplin så är det just härarbete — i den rutiniserade och arbetsmoraliskt indränkta sociala institutionen kontorets frånvaro. Å är det några som brukar ha varit riktigt duktiga på självdisciplin så är det just människor som har “väggat”. Det är i varje fall min erfarenhet: De är ofta oerhört psykiskt starka och har hög moral i det mesta i livet. (Dock saknar de ofta modet att konfrontera sig själva på djupet, men det är kanske en annan diskussion…)
En annan aspekt — även den typiskt för en som har en framtid som utbränd — kan vara att man i princip är arbetsnarkoman, att man intressemässigt uppslukas av arbetet. Att då inte ha någon tydlig fysisk gräns mellan vad som är arbete och vad som är fritid, hur kan det påverka den som redan är på god väg att “vägga”?
Och hur gör de som klarar av att hemarbeta under längre tider? Har hört många exempel på människor som inreder kontor i t.ex. källaren eftersom man är mån om att vidhålla den fysiska gränsen mellan arbete och fritid. Vissa till och med byter kläder och har striktare kläder på sig när de arbetar, bara för att upprätthålla denna gräns.
Så min fråga är: Finns det särskilda risker med härarbete som kan förknippas med fenomenet utbrändhet och hur mycket forskning finns egentligen inom området?
Ja, Em, otydliga gränser kännetecknade också det jobb jag höll på med när jag väggade – såtillvida att varken jag själv eller chefen förmådde sätta en gräns för hur mycket intressanta uppgifter jag lyckades finna i det stora statistiska material jag grävde ned mig i då… Å i botten låg osäkra anställningsförhållanden, förstås… En 2 månaders anställning blev snart till 6 månader, som i sin tur omvandlades till 10 månader, som sedermera kom att kompletteras med förfrågningar om jag kunde delta i andra kommande projekt också… Å allt hängde på min förmåga att tillgodose chefen med nya intrikata fynd i den “faktafabrik” jag jobbade i då…
På min mans jobb bytte de till mobiltelefoner där man får e-posten direkt i telefonen. Men det är flera som stängt av den funktionen eller bytt till en annan sort. Folk förväntade sej att de skulle svara omgående.
Rätt använd är ju tekniken bra – speciellt om man har barn.
Otydliga gränser var det som fick mig att slutligen ramma väggen. That´s for sure. Vi überambitiösa låter nog ganska lätt jobbet (passionen för jobbet) ta över.
Tack för era inlägg 🙂 !
Ja, jag har också arbetat – i vid bemärkelse – en hel del hemma eftersom jag har pluggat “mitt i livet” och därutöver arbetat en del inom högskolevärlden – en miljö som till stor del inbjuder just till “härarbete”, i synnerhet om man ägnar sig åt forskning. Dock är det ändå relativt sällan som jag har “bänt” på schemat, utan jag har arbetat mina timmar och sen har det varit bra med det. Mitt stora problem, tror jag då, är istället att jag inte riktigt har kunnat släppa arbetet/plugget i tanken eftersom det jag pluggat (samhälls- och beteendevetenskap) ju har en så stor tankemässig “sprängkraft”: Det kan vara väldigt svårt att så att säga “ta av sig glasögonen” som man tittar på världen med, eftersom man växer så oerhört som person och får helt andra värderingar än innan man pluggade. Dessutom finns ju samhället och beteenden runt omkring en hela tiden, det går ju inte bara att “stänga av”…
Som tur är, kan jag väl säga, har jag främst under studietiden funderat mycket på det där med den ständiga tillgängligheten (dvs mobiler osv) och bestämt mig för att använda mobilen ytterst sparsamt. Å numera har jag inte ens någon telefonsvarartjänts för min fasta telefon 😮 . Å hör å häpna: Jag överlever ändå 😉 . Fast så är jag på sätt och vis kanske priviligierad idag eftersom jag inte jobbar utan arbetstränar och därmed inte jagas av andra särskilt mycket… Men den lyxen tänker jag suga på så länge det går i varje fall 🙂 . En devis jag har lärt mig under studietiden kan formuleras ungefär så här: Bara för att _kan_ använda en viss teknik är det inte alls självklart att vi _bör_ använda den… Vilket är liten “tankevurpa/lappkast” för min del eftersom jag tidigare i livet vurmat så mycket för tekniska lösningar (f.d. maskinkonstruktör, CAD-specialist, IT-support osv).
Jag har varit där inne i väggen och skulle aldrig få för mig att jobba hemma – jag gjorde det en hel del under de där åren som ledde fram till min vurpa….För mig är det oerhört viktigt att skilja på jobb och fritid och jag gör det så till den milda grad att jag blivit två personer – Mrs Structure och Prudie (har skrivit ett inlägg om det). Men det ser jag bara som ett hälsotecken! 🙂 Hjärnan måste få vila – och det gör den inte om man ständigt ska vara nåbar…
Bra att du tar upp detta. Jag har funderat mycket kring detta fenomen hemarbete. Jag själv jobbar mkt hemma och jag märker att det inte är så bra. Dels missar man skvallret, närheten till kollegor, möjligheten till att höra “nyheter” mm. Dels så märker jag att jag arbetar mer när jag arbetar hemma. Kan både skippa pauser och jobba till 18-19-tiden på kvällen. Jag ska bara…
Samtidigt så säljer jag i mitt arbete verktyg som ska göra det möjligt att “jobba där du är”, “när du har en halvtimme över i väntan på flyget, logga då in och besvara några mail”, “var uppkopplad överallt” mm. Lite hemskt egentligen. Om några år kommer vi se resultaten av detta “jobba överallt”…
Jag är lite avundsjuk på min fru som jobbar i vården. När hon tar av sig sina vita kläder och kommer hem är jobbet slut för henne…skönt det vore…