Ja, så har då äntligen dagen kommit då det är dags att börja arbetsträna — idag! Än så länge känns det enbart positivt. 🙂 Har via en docent på högskolan som tidigare var den som anställde mig våren 2003 fått en plats där. En kontakt som jag själv ordnade innan jag accepterade FK:s förslag om att bli inskriven i SAMANDA (tidigare FAROS), som är en samverkansverksamhet här i Västerås mellan FK och AF för personer som är i behov av arbetsrehabilitering. Skall börja med en tidsomfattning om 25% så får vi la se hur det går framöver…
Går dock ut lugnt idag eftersom jag skall läsa in mig lite granna på det projekt som jag förhoppningsvis blir involverad i. Första dagen på skolan blir i morron då jag skall träffa docenten ifråga för att ta del av hur man kan arbeta i det databasbaserade system som de använder för forskningen.
Tänkte dock här också lämna några spontana tankar efter redovisningen av “min livslinje” som jag gjorde i fredags i den medicinska rehabiliteringsgruppen som jag deltar i varje fredag förmiddag (inom enheten Psykosomatisk Medicin, som håller till på Herrgärdets vårdcentral).
Det var, till att börja med, ett ganska digert arbete jag utförde under ungarnas sportlov (de var hos exxet, som tur var 🙂 ). Många gamla “lik” som jag tidigare “grävt upp” och sedan “begravt” som jag åter igen fick “gräva upp”. Det överskuggande temat var den “känslomässiga klangbotten” som jag på det stora pappret representerade med en stor skugga som föll över tallinjen med alla årtal (från 1930 då morsan föddes och fram till idag) och alla de händelser som jag skrivit in där, en “känslomässig klangbotten” som jag omväxlande kallade “Mors skugga”, “Mors kraftfält” och “Mors verkningsfält”. Det handlade således till stor del om mitt förhållande till min egen mor, som inte är helt oproblematisk utifrån aspekter som t.ex. dominans och hennes “litenhet som vuxen” samt hennes i bakgrunden bitvis tragiska uppväxt (mormor dog när mamma var 8, året innan finska vinterkriget bröt ut, morfar blev inkallad till fronten, flydde hem därifrån två gånger och blev hämtad av militärpolis inför ögonen på sina barn, styvmodern som senare kom in i bilden och vände morfar mot sin egen dotter osv)…
Nå, jag tänker inte närmare gå in på det övriga innehållet. Utan det jag ville ta fasta på här var några reflektioner kring hur det känns nu efter att jag gjort min redovisning, som för övrigt gick i ett hisnande tempo under ca 70 minuter. För det har hänt saker med mig efter det, saker som är till det bättre. 🙂 Har upplevt det några gånger tidigare när jag har problematiserat relationen till min mor, så mycket av mina “psykologiska knutar” är nog förknippade med henne och hennes “psykologiska instans” inom mig.
Det jag först noterade, redan under fredag eftermiddag, var att jag hade svårt att koncentrera mig på boken jag läste då (“Stalingrad” av Anthony Bevoor). Redan efter ett par rader i boken vandrade mina tankar spontant över till teman som jag lyft fram i min berättelse på förmiddagen — inte minst det jag redogjort för om min mor. Det hände gång på gång, tills jag slutligen fick lov att inse att det bara vara att lägga boken ifrån sig.
Under lördagen och söndagen kom jag att känna en allt större lättnad. En lättnad över att för första gången vid ett och samma tillfälle haft möjligheten att redogöra för andra om “hela mitt liv” — vilket aldrig hänt tidigare. Visst kan jag känna ett visst missnöje med att berättelsen som sådan blev tämligen ytlig, men jag fick ändå med det mest väsentliga från mors uppväxt (dvs det jag känner till om den), min egen uppväxt och händelser som ägt rum i mitt vuxna liv (t.ex. bilkrasch, ofrivillig farsa, svår och utdragen separation från exxet, vårdnadstvist, psykisk utmattning, lägenhetsbrand, att jag upplevde mig ha “gått på grund i Västmanland” o.s.v. men också framgångar t.ex. i form av mina studieframgångar, att jag blivit publicerad i vetenskapliga sammahang o.s.v.). En lättnad som det innebar att få “lätta sitt hjärta”, att få tillfälle att prata om sånt som varit pykologiskt tungt att bära under lång tid — alltför länge, trots att jag alltså tidigare problematiserat en del av det som jag tog upp.
Lättnaden tror jag till stor del uppkom genom reflektioner som en av gruppledarna, Maj-Len, kom med under mitt berättande. T.ex. en jämförande likhet mellan min mor och mit exx (med exx avser jag här mina barns mor): De har båda haft stort inflytande, sannolikt för stort inflytande, på mitt liv. De har båda passerat gränser som inte borde passeras, och därmed “kört över” mig i psykologisk mening om inget annat. Båda är känslomässigt dominerande och gör som regel saker utan att först tänka efter och utan att – vilket inte är minst viktigt för min egen del — reflektera över sig själva och sitt eget beteende. Vilket i min mors fall inneburit att hon under lång tid alltid tog för givet att hon visste mitt eget bästa, och att hon i princip kunde bära sig åt hur illa som helst i syfte att “rädda mig från det onda”, typ.
Men ana då också den lättnad jag nu känner inför min käresta Maria, eftersom hon är “ett djur av annan art”. Defintivt. Det slog mig varför jag älskar henne så, trots våra fnurror då och då: Hon låter mig själv få välja! Det är lite svårt att beskriva vad jag menar, eftersom hon i småsaker kanske kan agera till synes självrådigt. Men på det stora hela, som ett grundläggande bakgrundstema, så låter hon mig ändå få välja — hela tiden. Välja att själv sätta upp mina egna gränser och var i sådana fall dessa gränser går. Inte för att hon aldrig har blivit besviken på att jag inte alltid infriat hennes förväntningar — långt därifrån, och det har i varje fall tidigare allt som oftast skapat dåligt samvete hos mig (vilket jag i grunden vet inte egentligen har varit riktat mot henne, utan snarare som en omedveten reaktion som bottnar i skuldkomplex som jag tidigt i livet utvecklade gentemot mor) — men hon har på nåt härligt sätt med tiden anpassat sig till det ändå. Har lärt sig att inte ta sina egna förväntningar som självklara. Och i och med det har hon bidragit till att inte heller jag kan ta mina förväntningar som självklara, utan även dem måste jag å min sida reflektera över. När jag igår ånyo blev påmind om detta fick jag stor lust att slå henne en spontan signal och förklara mina senaste kärleksrön för henne, men jag avstod. Kommer nog tillfälle senare för det. Nu handlar det mest om reflektioner för min egen del och det är kanske en process som inte bör involvera alltför många utomstånde. Inte än i varje fall.
Idag känner jag en annan slags lättnad. Av Maj-Len blev jag avslutningsvis uppmanad att fundera kring hur min kropp kan ha påverkats på de olika teman och händelser som förekom i min berättelse. Sade genast då till henne att jag hade känt av stegrande problem med ryggen i slutskedet när jag färdigställde min livslinje i torsdags, problem som mynnade ut i en ihållande huvudvärk (en sådan som jag har många gånger förr i livet, särskilt när jag jobbat) som i sin tur mynnade i att jag såg mig tvungen att ta en pronaxen till natten eftersom inget annat verkade hjälpa mot den. Idag, dock, är det en lättnad som plötsligt har infunnit sig och den lättnaden är av generell art och berör alla mina muskler: Jag känner mig stark och smidig – helt oproblematisk! Det slog mig snart att det kom sig av att jag inte kände mig tyngd av “det vakande ögat”, vilket jag nu förstod egentligen var min mors vakande öga. Hm, får se om jag kan utveckla det här lite granna… Är ju ibland så himla svårt att göra sina inre tankar och föreställningar begripliga för andra, kanske främst för att man behöver göra tämligen utförliga beskrivningar av hur saker och ting hänger samman. Men OK, här följer ett försök i varje fall.
Jag har sen länge, sen tiden då jag bodde hemma hos mor och far, ofta haft en känsla av att någon ser mig trots att jag är ensam. I synnerhet är denna känsla kopplad till fönster, vare sig jag är inomhus och kan bli sedd utifrån eller om jag är utomhus och kan bli sedd inifrån. Som om jag vore bevakad på något märkligt vis, och detta påverkar mitt beteende eftersom jag mitt i mitt eget görande blir upptagen av att fundera kring hur jag och det jag gör uppfattas i “den andres ögon”. Som att vara sedd, eller snarare bevakad, utan att få någon social bekräftelse — och detta spär på min känslighet över att vara bevakad till nån slags omedveten generell ångest som lägger sig som en stelhetens lager över min rörelseapparat. En stelhet som inte musklerna gynnas av, eftersom stela muskler ju allt som oftast innebär minskad vitalitet och styrka. Hur kan då en sådan upplevelse komma sig? Jag har funderat på detta många gånger förr, å här kommer några gamla förklaringar — och min nya ;):
- Till att börja med: Att människor upplever en slags generell ångest över att vara bevakade är inte något nytt – långt därifrån. T.ex. har sociologen Michel Foucault visat på hur fängelserna utformades på 1600-talet för att genom övervakning få de intagna att reglera sitt beteende enligt de normer som samhället krävde (fängelsemodellen, som bestod av en cirkulär konstruktion med ett utsiktstorn i mitten omgivet av en yttre ring av gallerförsedda celler kallades Panoptikon). Alltså med andra ord disciplin. Vidare menade Foucault att det moderna samhället i många avseenden har byggt vidare på denna idé om självreglering genom övervakning, och att det avspeglar sig i t ex utformningen av skolor och andra offentliga institutioner (å då har jag inte ens nämnt kameraövervakning…). Slutsats: Att vara sedd utan att erhålla social bekräftelse på annat sätt än bestraffning, samtidigt som man själv inte ser den som ser en, är något vi som människor lätt får ångest av.
- Själv har jag länge upplevt ovanstående fenomen när jag rört mig i den yttre miljön kring där jag bor, oavsett var jag bor. Framför allt efter det att jag flyttade till de radhuslika bostäder som jag bott i sen början av 90-talet: Relativt många bostäder samlade på ett litet område, ofta med framför allt köksfönstren (där man ju trots allt tillbringar tämligen mycket tid) tvärs över gården vända mot varandra.
- Det som slagit mig nu är att jag kan tänka mig en koppling till min mor när det gäller denna känsla av att vara övervakad. Dels på grund av att hon väldigt sällan i mitt liv kunnat bekräfta mig på ett sätt, och av orsaker, som känts adekvata för min del. Alltså en fråga om frånvaro av adekvat social bekräftelse. Med detta följer med nån slags nödvändighet en ständig önskan från min sida att hon skall tillgodose detta behov (i unga år var det väl henne som person som jag önskade detta av, nu i vuxenlivet handlar det väl mest om den psykiska “instans” av henne [med andra ord minnet av henne som jag bär med mig]). Å andra sidan kan det handla just om den bestraffande bekräftelsen, det vill säga att hon bara uppmärksammar det som jag gör fel (här tänker jag mest på mig själv i unga år, där jag nu framför mig kan se hennes oroliga blick bevaka mig för att sedan ingripa på ett för mig icke adekvat men däremot hämmande vis när jag gör eller riskerar att göra något som hon är extra orolig inför).
Nå, just nu orkar jag inte skriva så mycket mer och jag måste ändå ut till tvättstugan för att ta hand om sista lasset med tvätt. Sen är det dags att smyga igång med arbetet… Hoppas dock få återkomma till ämnet, för jag känner att det kan vara något viktigt på gång här…
Bli den förste att kommentera