Då har man hunnit avverka några veckors “avkoppling” alltsedan midsommarhelgen. Som den minnesgode nog minns laddade jag upp med en singelsemester hemma i mina gamla barndomstrakter veckan efter midsommar, då jag tillbringade en hel del tid med föräldrar, syskonbarn å diverse aktuella och “avdankade” svågrar :). Hann med en hel del cyklande, samt en del löpning och badning. Därutöver en påbörjad pilgrimsvandring till en rad 1100-talskyrkor i Falbygden, däribland Varnhems klosterkyrka. Gött! 🙂
Efter en några dagar kort session till Dalsland, där jag hälsade på hos kärestan i hennes stuga, kom jag så hem till Västerås igen. Några dagars uppladdning på hemmaplan innan en ny semestersession i mina barndomstrakter, denna gång med barn i bagaget. Sessionen varade i totalt åtta dagar och var till belåtenhet för alla inblandade, tror jag. Inte alls friktionsfri, men på det hela taget ganska tillfredsställande. Fem dagar kunde vi njuta av att vara hundvärdar, tillika vikarierande husägare, åt en av mina exsvågrar. Därefter några dagar hos min mor & far, då ungarna istället bereddes tillfälle att vara med sina kusiner och kusiners kusiner (de bara älskar det :D!).
Har klarat mig hyfsat väl utan “återfallskänningar” vad utbrändhetssymtom beträffar under hela perioden. Dock fick jag en liten känning i Varnhems klosterkyrka under min singelsemester, då en av väggarna lutade för mycket för att min hjärna skulle tycka om det — vilket resulterade i en känsla av yrsel, nästinitill sjösjuka. Men då var det ju bara att slita ögonen från nämnda vägg o titta på nåt annat istället… Fick ånyo något slags symtom när jag hälsade på hos kärestan och det blev lite stressigt med matlagning, ungars tjat m.m. … Då kopplade hövet av så snällt, så snällt och ville helst placeras nån annanstans än på halsen… Typ vänsterarmen fick stor lust att koppla greppet om det, bara för att förpassa det nånstans under armhålan eller så…
Ja, det blev som en krissituation för mig då kärestan blev ännu mer stressad av det, och jag kunde bara dra mig tillbaka och bli passiv… Gött i varje fall att jag hade ork nog kvar att markera för henne att situationen inte kändes bra för min del, vilket sedan resulterade i ett behövlig promenad på tu man hand och ett lika behövligt samtal. Ett samtal som jag senare, under min uppladdningssession tillbaka i Västerås, följde upp genom att spela in mina tankar på en cd som jag sedan skickade till henne… Inte redigt hennes “tékopp”, men det gjorde nog en viss nytta för oss båda tror jag :).
Nåväl. Kom tillbaka till Västerås med ungarna i bagaget i tisdags innevarande vecka. Gjorde en utflykt med ungarna och deras mor i går till Sala och Sala Silvergruva. Tog oss ned till 60 meters djup, ledda av guide förstås. Var nog tur att vi inte tog oss längre ned, och längre tid än en timme, för min hjärna var som nästan helt urlakad efter det äventyret… Jag gick runt och yrade prexis som förra året på samma plats, och konstaterade att det var tur att vi inte gjorde den underjordstrippen då för det hade jag inte klarat av helt enkelt… Så, åter ett återfallstillfälle. :(Gött dock att det krävs så mycket som en entimmes gruvexpedition för att framkalla det numera! 😀
Bli den förste att kommentera