…i mina gamla barndomstrakter och spenderar mycket tid med föräldrar men även en del tid med andra “släktingar” (systerbarn o syrrans båda ex ;)). Låg nu på morronkvisten och funderade på att jag nu har mått väldigt bra sen jag kom hit ned, vilket står som en tämligen stor kontrast till hur det var hemma hos kärestan innan hon och barnen åkte ned västerut. Då blev jag märkbart yr och orkeslös för minsta lilla krav — pålagda av omgivningen eller av mig själv — och hade fullt upp med att göra minsta lilla… Här nere är jag däremot full av energi och har än så länge inte haft särdeles mycket utbrändhetssymtom (kom ned i fredags förmiddag, midsommarafton)… Jag mår alltså mycket bättre än vad jag gjorde för bara några dagar sedan, vilket naturligtvis kan ha en uppsättning av olika förklaringar.
Därifrån hoppade jag i tanken till relationen till a) Min mor; b) Min käresta; c) Mitt ex och mina barns mor. Tre relationer som av till synes olika skäl är lite komplicerade för mig att förstå, vilket kanske i och för sig inte är något ovanligt. Kom ändå på att jag kanske kan förstå mig på alla tre lite grann i alla fall och att de faktiskt har vissa gemensamma egenskaper eller i alla fall beröringspunkter med varann.
A: Relationen till min mor har i hela mitt liv varit komplicerad på grund av att jag väldigt sällan känt mig uppskattad – och därigenom bekräftad – av henne. I varje fall för den jag är och de tankar jag producerar. Istället har det nästan uteslutande varit så att enda sättet för mig att vinna hennes uppskattning har varit att tycka samma sak som hon. Så fort vi blivit oense om något så har hon protesterat och lagt dövörat till. Efter att ha blivit ordentlig upprörd och spelat ut offerrollen maximalt… Driver jag på i samtal med henne så tar det ganska lätt en lite otäck vändning eftersom det lätt startar nån slags ångestprocess hos henne som leder till prat om självmordstankar eller att hon minsann skall lämna farsan och fly från oss allihopa… Vilket naturligtvis alltid har lett till att jag därigenom tvingas blidka henne genom att antingen lägga “locket på” i det jag säger till henne eller på annat vis blidka henne… Hon sätter alltså titt som tätt vår relation på spel, vilket naturligtvis triggar igång nån slags ångest hos mig (en process jag är uppväxt med att leva i). Dessvärre vet jag att även mitt ex lever i en liknande slags relation med sin mor…
B: I relation till kärestan tror jag att just denna besvärliga relation till min mor är en bidragande orsak till att jag ibland har ångest inför vår kärleksrelation. Jag är rädd för att utmana henne och relationen och försöker på en rad olika vis blidka henne och göra henne till lags… Som en slags omedveten – men ändock genom uppväxten inlärd enligt ovan – kunskap om hur jag skall förhålla mig till mitt mest intensiva kärleksobjekt (vilket även mor varit en gång i tiden, förstås). Då och då känns det dock som om jag offrar för mycket av mig själv i min strävan efter att blidka kärestan, att jag i alltför hög grad försöker anpassa mig till henne (vilket å andra sidan också behövs – anpassning alltså – för att få relationen att fungera, i varje fall till viss del). Kanske därför som jag känner yrsel och så vidare, för att det är min nuvarande kärleksrelation som jag hela tiden försöker “rädda från undergång” – min vana trogen. Och detta trots att kärestan långt i från hotat om att sätta relationen på spel om jag inte gör som hon säger – tvärtom är hon uppväxt i en familj där det är högt i tak vad gäller olika uppfattningar om saker och ting.
C: Därifrån kom jag då över att tänka på min relation med det ex som jag dessvärre har barn tillsammans med. Jag skriver “dessvärre” eftersom det är en människa som jag aldrig älskat, vilket är något djupt tragiskt för min del och en av mina större sorger i livet. Men vad hon gjorde, då det begav mig, var att genom sin kärlek till mig så bekräftade hon mig. Jag behövde inte “slita som ett djur” för att blidka henne, utan jag visste att hon smått inpå avgudade mig och var mig trogen till 110%. Vilket naturligtvis gav något av “slagsida” åt andra hållet – t ex i form av en nästinitill outhärdlig svartsjuka från hennes sida – och som sagt resulterade i barn… Vilket för mig var en mardröm de första åren, dessvärre, av ovan nämnda skäl 🙁 och något som jag än idag kan ha svårt att leva med de dagar när det bara känns för #¤%@ att vara förälder…
Ovanstående kan kanske sammanfattas på följande vis: Relationstyp A bygger till stor del på det man som kärleksobjekt presterar (d.v.s. relationen hänger till stor del på om presterar “rätt” eller “fel”) , emedan relationstyp C primärt bygger på att man älskas för den man är. Ett resonemang som utifrån stressynpunkt väl känns igen…? Dock undrar jag hur man skall kunna sammanfatta relationstyp B (jag vet, jag har inte beskrivit den tillräckligt ingående men jag har någon slags bild på gång i mitt inre), som i varje fall i mina ögon kan framstå som ett slags mellanting… Kanske som en slags syntes av A och C, vilket kan vara såväl av godo som ondo…
Nu när jag varit här nere några dagar så har jag mest spenderat tid med karlar (far, systersöner och syrrans ex) och det är kanske därför jag mår så bra – för vi har så #¤%&@ kul när vi träffs och relationerna känns så otvungna…
Sååå, mer konkret funderar jag nu på om jag skall ta mig ett snack med kärestan när jag åker och besöker henne och barnen inom kort… Om det jag skrivit ovan, kanske mest i syfte för att i varje fall göra ett försök att beskriva något som är viktigt för mig och som därigenom kan vara viktigt för hur vi skall kunna komma vidare i vår relation…
[Det finns fler beröringspunkter mellan modren, kärestan och exet: De är alla tre av jordtecken (astrologiskt alltså). Å kärestan och exxet är storasystrar o jag själv lillebror till en syster (alla har vi bara ett syskon), vilket naturligtivs man kan fundera lite granna kring hur det påverkar våra relationer…]
Bli den förste att kommentera