Min teori om det ”överbelastade” synsinnet skulle jag vilja utveckla lite grann, eftersom det är ett ovanligt mycket (neuro)psykologiskt tänkande för att vara jag (som ju är mera sociologiskt skolad).
Om jag tillåter mig att hoppa direkt från den mer eller mindre neurologiska ”ingången” som jag skissade kort på tidigare, och direkt till vår kultur och de företeelser som inryms i den, så framstår det i varje fall för mig som inte särdeles långsökt att kalla vår kultur för ”Ögats kultur”. Detta eftersom så mycket av det vi gör och tänker har med synförnimmelser att göra. Kanske är det därför som vi inte i förstone tänker på att synsinnet kan bli alltför dominerande, för att inte säga ”utslitet”, småningom eftersom det för oss kan framstå som en så pass självklar företeelse?
Jag menar, tänk på det en smula och låt tanken få sjunka ned något: Hur många intryck gör vi inte med ögonen som redskap, och hur många tyckanden och göranden styrs inte av det vi ser? Vi har ju en sällsam förmåga att t ex bedöma folk efter utseende, tillika som vi i våra konsumtionsmönster har en förkärlek för sådant som ”ser bra ut”… Bara för att nämna två exempel i mängden. Och då har jag ännu inte hunnit till vårt så kallade informationssamhälle, vilket i huvudsak består av text och bild som framställs och distribueras med en alltmer svindlande hastighet som i allt högre takt skall kategoriseras (sorteras) och analyseras. Med min utgångspunkt från ”Ögats kultur” förefaller det inte alls särskilt överraskande att t ex så mången IT-personal blir ”utbrända”…
Ja, det var några snabba tankar från mig i ämnet… Lär återkomma – var lugn för det ;)!
Bli den förste att kommentera