Med ilskan som drivkraft…

Jag växte upp med en mor som kunde bli ursinnigt arg på mindre än två rappa tiondels sekunder — när som helst och var som helst. Hon kallade det för sisu, alltså det som vissa andra kan kalla ett “jävlar anamma”.

När jag själv blev arg — vilket hände då och då och då inte särdeles sällan på henne — så kunde hon kalla det för att jag också hade sisu. Nånstans där bilades ofta konflikterna i någon slags överenskommelse om att vi nog var ganska lika i botten. Vi kunde snart skratta åt det hela och sen leva på tills nästa gång sisun kallade…

Jag lärde mig småningom att denna ilska kunde vara något konstruktivt — som om jag behövde adrenalinruset för att verkligen ta mig igenom de riktiga svårigheterna i livet. Å det var väl det som just sisun hyllas för, att det är något konstruktivt alltså. Även om jag tror att modrens tolkning och tillämpning inte var helt rättvisande, för vad jag i grunden har lärt mig av henne är att bli rädd när någon annan blir arg. Hon riktade oftast ilskan utåt, dessutom, medan jag riktade den nästan alltid inåt. I synnerhet efter att jag lärt mig ilskans konstruktiva konsekvenser… Å var det inte inåt så var det mot objekt, väldigt sällan mot andra människor (förutom modren då). Kan tyckas vara en god egenskap det där, att kunna styra riktningen inåt menar jag… I längden tror jag dock att det också kan vara destruktivt att hålla på så…

Och jag lovar: Jag kan bli vansinnigt arg! Samtidigt som det är förhållandevis få människor som ändå har sett mig riktigt genomjävligt arg. Kärestan blir förhållandevis ofta arg — ja, det är nog egentligen den känsla hon oftast ger mest tydligt uttryck för när jag tänker efter… — medan jag kan vara lugn som en filbunke. I varje fall till det yttre… Inom mig har jag då allt som oftast fullt upp med att “coopa” som psykologerna kallar det — d.v.s. att hitta olika mentala “strategier” för att trösta mig själv och sedan hitta rationella lösningar på situationen. Ändå kan jag tänka att hu vad jag skulle skrämma henne om jag en gång blev så arg som jag har kapacitet att bli — då skulle hennes vredesutbrott framstå som tämligen bleka kopior…

Mmm, det som stör mig är att förhållandet mellan mor och far var i princip likadant: Morsan som ofta, ofta var arg och farsan som var så erbarmeligt eftergiven och hjälpsam — så jäkla snäll… Tills hon drivit på honom alltför mycket under alltför lång tid och han exploderade i en kaskad av för relationen nedbrytande invektiv gentemot henne.

Det stör mig över huvud taget varje gång jag upptäcker att jag etablerar ett liknande förhållande till kärestan som min far etablerat till min mor — i varje fall de delarna i förhållandet som funkar mindre bra. Å i grunden reagerar vi nog rätt lika jag och farsan, skillnaden är bara att jag är något mera språkligt bevandrad… Alltså att språket i mångt och mycket är mitt huvudsakliga verktyg, och med det lyckas jag oftast kanalisera ilskan så att den upplöses. För farsan är definitivt händerna hans främsta verktyg, det han gör med dem är hans primära uttryckssätt. Och han är ganska uppfinningsrik och finurlig, den gamle gubben, utan att gräva ned sig i teoretiska funderingar eller skisser.

Nå, hur kom jag då att tänka på det häringa…? Jo, igår när jag var så himla dimmig i huvet och stel i ryggen men ändå hade bestämt mig för att göra o dona i köket med gelékokning o.s.v. så var jag bara tvungen att sätta på musik… Å det bidde naturligtvis hårdrock och det blev högt. Det var lixom den brygd jag behövde igår för att över huvud taget sporra mig till att orka göra nåt… Hårdrocken vädjar ju till en mer, nästan ilsk, adrenalinstinn sinnesstämning, och jag tror det är därför jag tycker om den. Den får mig att uträtta saker helt enkelt eftersom jag har lärt mig “gå igång” på den, så att säga…

Nå. Den enes bröd, den andres död lixom. Vad händer efter nån halvtimme, månne? Jo, min kära gotländska granne knackar på och undrar försiktigt om jag kunde tänka mig att sänka ljudet lite för hon kunde banne i mig inte vila… Hon mådde inte bra, det syntes ju, för hon verkade ha ont av solljuset eller nåt. Plirade o blinkade med ögonen på ett jobbigt sätt. Frågade inte mer konkret vad hon drabbats av men fick i varje fall reda på att hon inte mådde bra…

Ja, tänk så det kan vara… Jag behövde den höga musiken för att orka hålla mig upprätt och göra nåt, emedan hon inte kunde vila…

Vill du stöda Juura.se?

Varje litet bidrag betyder så mycket för den vidare utvecklingen av webbplatsen och de aktiviteter som kan förknippas med den. Om du tycker att det jag gör här på Juura.se tillför dig något väsentligt skulle jag med stor tacksamhet gärna se dig som min patron!

Become a Patron!

Ett annat sätt som du kan stöda Juura.se på är genom att förse dig med min bok Från foten av Tibidabo till Vyšehrad: På resa i en introvert högkänslig mans själ.

Från foten av Tibidabo
Trevlig läsning tillönskas!

Om Jonaz Juura 484 Articles
Jag är upphovsman för och redaktör på juura.se samt skriver här artiklar och blogginlägg i ämnen som intresserar mig -- företrädesvis om självkännedom (t.ex. HSP, MBTI, enneagrammet och andlighet) men också om mer "värdsliga ting" som kretsar kring t.ex. aktuella samhällsfrågor, kultur och arbetsliv.

8 Comments

  1. Mmm, det är bra att få ilskan “ur kroppen”… Finns inget värre än när man går runt och bär på den… Lite synd bara att den ibland blir felriktad, dvs att det är den man ändå har valt att leva med som får ta smällen.

    Å andra sidan får man inte vara för sträng mot sig själv… Man är ju inte mer än människa, trots allt…

  2. De gånger det hänt har väl varit när jag inte mått så bra, när jag tänker efter.

    Jag riktar nog min ilska utåt för det mesta. Men inte alltid på den det berör. Tar med det hem till mannen. Stackarn!
    Han kommer från en familj där man inte visar känslor. I början av vårt förhållande gick han bara sin väg när han blev arg. Men han har ändrat sej.

    Jag blir arg, ryar lite och sen är det bra.
    Bär inte omkring på min ilska.

  3. Nej, det förstår jag ju att det inte känns bra när barnen signalerar att de inte mår bra av det… 🙁 .
    Har du dock funderat över _riktningen_ på din ilska, alltså generellt sett: Riktar den sig _utåt_ mot andra människor eller riktar den sig primärt _inåt_ mot dig själv?

  4. Jag kan bli så där otäckt arg. Men bara inom familjen.
    Sonen sa en gång att han blev rädd när jag blev så där arg. Känns ju inte så bra, men det händer inte så ofta. Och aldrig utan låång startsträcka. Men det kan väl upplevas som att jag bara blixtrar till.

    Ja, ja. Jag ska inte klaga på mina grannar fler gånger :-).

  5. Men jag håller i och för sig med dig… Har funderat på det där med vad sisu egentligen är… Jag är ju uppväxt med en tvättäkta karelfinska till mor, så jag borde ju veta… Men ändå inte, uppenbaligen…

Lämna ett svar till malve Avbryt svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*